Funderade på varför jag fått en kallelse till vårdcentralen.

Den närmaste tanken som låg till hands, var att det gällde

min depression, eftersom jag inte längre har någon läkare.

Nej - när jag kom dit började läkaren prata om min diabetes

som jag hade som gravid. "Visst har du varit och tagit prover?"

frågade han, och jag svarade att jag inte ens visste varför

jag skulle komma till honom i första taget. Hade detta varit

i onsdags hade jag blivit rätt så irriterad, denna gång log

jag snällt - och ärligt - och sa att misstag kan alltid ske...

Så det blev till att vända om med en gång, och boka in två

nya tider - ett för provtagning, samt ett nytt för att tala

om provsvaren med läkaren.

Ja, ju mer jag blir inblandad i sjukvården desto rörigare

blir det! Skratta eller gråta? Idag valde jag att skratta.

denna gång för min egen del.

Det knyter sig i magen vid

tanken på att öppna sig för

ytterligare en ny människa.

Har heller inget förtroende

för de jag möter inom sjukvården

längre - och det är förbannat

trist!! Trodde aldrig det skulle

kännas så... Men vem vet - jag

kanske får möjlighet att ändra

mig någon gång....

Håll tummarna för att det går

bra idag, att jag kan få någon

slags hjälp...

Over and out!