Idag bestämde vi att Bosse ska stämpla, och jag kommer vara

föräldraledig. Inte alls vad vi hade planerat och sett fram mot,

men nu är det så här det är. Om vi har "tur" får Bosse inget

jobb - känns hur hemskt som helst att säga, men om jag ska

klara det här behöver jag honom hemma.

Jag ser inte saker nattsvart längre - även om bitterheten

finns hos mig. Men jag ser fram mot att få vara med lillan,

jag känner inte samma panik inför att hon skriker. Hon har

gått upp i vikt, och vad vi kan se, så mår hon bra.

En dag i taget, som alltid. Ingen våg eller några hejja-rop,

men jag är tacksam för att jag får känna mig lätt till sinnet

i en hel dag. Och vet ni, idag var jag ute och promenerade.

Sakta och inte alltför långt - men jag klarade det! Första

gången sen i somras, och det känns underbart!!!!

För DET, mina fina barn och för min älskade sambo -

är jag tacksam idag. 

Lilla Felicia - mammas skrikbebis... :)