Dags att ta itu med farsan då. Han har fortfarande inte kommenterat det mail jag skrev till honom i julas, ang hans brutna löfte till sitt barnbarn. I förrgår ringde han och talade in ett meddelande på telesvar. Han ville veta hur det ska bli med dop i sommar, för de tänkte planera in det på sin semester. Den natten låg jag och grubblade, grät lite över den ilska och besvikelse jag känner inför min far. Men förmodligen främst över den frustration jag känner över att han än idag kan påverka mig på det sätt han gör! Jag är snart 35 och skulle verkligen vilja komma över all besvikelse gällande honom, det som hände under min barndom. Men jag vet inte hur! Och det jag sa till mig själv när min son föddes - att om min pappa skulle svika honom som han svek mig, då skulle han inte få träffa sitt barnbarn mer. När ska jag inviga det löftet? Och hur ska jag kunna nå fram till pappa utan att han a) stänger av, b) kallar mig galen c) jämför mig med min morsa...Känner mig ibland som i en rävsax - jag kan inte ta mig ur situationen utan att gnaga av mig ett ben - och det gör ju så jävla ont!

Tur jag har min samtalskontakt, detta kommer jag göra mitt bästa för att arbeta bort - så snart som möjligt!!