Tänk att varje gång jag ska ha kontakt med den klinik jag tillhör,

så får jag en orosboll i magen. Ska prata med min samtalskontakt

i morgon - och känner mig skitnervös! :( Vill ju liksom att de ska

vara stödet i "livet", men just nu känns det tvärtom...

Ska passa på att äta nu när lillan äntligen sover. Hon gnäller

mycket om dagarna, men sover gott om nätterna. Så det är

vi tacksamma för - så klart! Kör varannan natt här hemma, i natt

är det min tur att få sova. Svårt för någon som inte kan släppa

tankarna på den lilla...usch, jag hoppas min överdrivna oro för

den lilla snart går över. Mina nerver ligger utanpå kroppen...

Förresten - den "lilla" har numer ett namn - Felicia heter hon. :)

Kärlek och kraft till er!