Nej, kanske inte denna gången. Det var ändå andningen som 

det var något galet med - då kan man ju inte vara hönsig...

Men inget tokigt med lillan - andning och hjärta lät bra. Det

första läkaren sa när vi kom in var "ja, nu tar vi ju inte emot

så här små på vårdcentralen, utan ni ska vända er till 

barnmottagningen". Jag tänkte i mitt stilla sinne, jo då -

det är ju säkert vi som bokat in oss själva här - spelar roll,

titta nu på henne och säg att allt är bra! Sen fick jag spelet,

morrade lätt till alla vi kom i kontakt med där - jag är bara

så JÄVLA LESS på sjukvårdspersonal!!! När jag var en lugn

mamma med min första son, fick jag 2 gånger veta att jag

inte bör vänta så länge med att ta kontakt med sjukvården.

När jag denna gång är lite mer orolig för minsta hostning,

då får jag veta att jag är en orolig/nervös morsa. Hur fan

ska jag vara egentligen????!!!!! Jag skiter egentligen i vilket,

hon är MIN dotter - det är jag och min sambo som känner

henne bäst - ingen annan!!!! Som min sambo säger "tjöta"!!

Nu verkar det i alla fall som vi båda landat i bajsblöjornas land.

Tog mig en tupplur idag, på ett par timmar. Sambon kom och

väckte mig rart med pussar och gos, jag knorrade ljudligt och

ville inte öppna ögonen. Hade mer än gärna sovit en timme 

till. Så yttrar han orden "hon har bajjat" och mina ögon blir

med ens klarvakna och jag säger lättat och glatt "haaar hon!"

Båda brister då ut i ett stort gapskratt - för vi inser båda var

vi nu har hamnat. Men har man en liten som har ont i magen

och får kämpa sig knallröd för att få ut det minsta ur sig, då

är en bajsblöja verkligen något att fira!

Jag är tacksam över att få ha kommit till det landet, att mina

tankar är lättare och att jag börjar bli lika förälskad i min dotter

som jag alltid varit i min underbara son...