Felicia kräks och kastar tillbaka huvudet och spänner hela kroppen i en båge. Sliter upp henne i sängen först, innan jag hinner tänka till och försöka lugna mig själv samtidigt som jag lugnar henne. Försöker peta ut det slem jag kan, men det mesta sitter för långt ner. Slår henne i ryggen och lägger henne över benen. Hon andas inte, andas inte, andas inte...ser hur ansiktsfärgen ändras i samma takt som paniken kommer. Hon försöker skrika, men lyckas inte. Precis i det ögonblick som hennes kropp börjar bli slapp och jag säger åt Bosse att ringa ambulans, så drar hon in andan. Allt detta händer inom mindre än fem minuter, men känns som en evighet. Hon gråter inte mycket, ser mest olycklig och trött ut. Sitter länge med henne, över en timme och bara vaggar vaggar. Sedan blir hon sitt vanliga, gnälliga jag och vill ha mat. Tacksam över att få se den "riktiga" Felicia igen. Herregud, att man kan älska ett barn så mycket...

Kan inte låta bli att tänka, händer det här för att jag haft så svårt att känna kärlek till henne? Logiskt vet jag att det så klart inte är därför, men mina känslor säger något annat... fan...

 

TessanPrinsessan

2 april 2009 15:23

Ni måste ju få ett bättre svar, en utredning om varför hon håller på att kvävas när hon kräks!
Kärleken för ens barn - Ja vad kan jag säga? Jag kan dö för mina barn, utan tvekan. Man är ju som en björnmorsa om något verkar lukta fara, rör-och-du-dör känslan gör ju att man vill beskydda dem från alla livets orättvisor, hemskheter och kriser.. Och insikten att man inte kan det är hisnande obehaglig, och det enda vi egentligen kan är att slösa med kärlek hela vägen, vara närvarande och hoppas på det bästa.
Du har haft kärleken för båda dina barn hela tiden, det är andra saker som stört insikten om det som gjort det svårt att känna fullt ut.
Grubbla inte över det som varit, slå inte på sig själv i efterhand - NJUT av att du har två fina barn, du har en egen fin familj, här och nu.
Ljus och Kärlek!

http://theresia.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...