Idag bestämde vi att Bosse ska stämpla, och jag kommer vara

föräldraledig. Inte alls vad vi hade planerat och sett fram mot,

men nu är det så här det är. Om vi har "tur" får Bosse inget

jobb - känns hur hemskt som helst att säga, men om jag ska

klara det här behöver jag honom hemma.

Jag ser inte saker nattsvart längre - även om bitterheten

finns hos mig. Men jag ser fram mot att få vara med lillan,

jag känner inte samma panik inför att hon skriker. Hon har

gått upp i vikt, och vad vi kan se, så mår hon bra.

En dag i taget, som alltid. Ingen våg eller några hejja-rop,

men jag är tacksam för att jag får känna mig lätt till sinnet

i en hel dag. Och vet ni, idag var jag ute och promenerade.

Sakta och inte alltför långt - men jag klarade det! Första

gången sen i somras, och det känns underbart!!!!

För DET, mina fina barn och för min älskade sambo -

är jag tacksam idag. 

Lilla Felicia - mammas skrikbebis... :)

Tycker jag iaf...

Trodde inte vi skulle bli ett sådant par. Som ständigt pratar om

lillan skitit, hur mycket hon ätit, har hon kräkts... När jag fick

min första son, var jag ensam i både graviditeten och i det nya

föräldraskapet. Dock kände jag mig så trygg, så fort sonen gnydde

visste jag vad han ville - och mötte upp hans behov, så gott jag

kunde. Nu står vi här, två föräldrar med världens finaste lilla tjej

- och har inte en aning om vad hon vill. De första två veckorna

har jag fått brottats med en obeskrivlig ångest. Ångest för att

inte få sova, inte ha nog med mjölk, inte våga röra mitt eget

barn på det sätt jag önskar. För att jag är livrädd att hon ska

börja skrika. När jag ammade helt, vågade jag knappt prata i 

hennes närhet, för så fort hon hörde mig - började hon skrika

och ville ha mat. Jo då, min nya identitet var matmaskin nummer 1.

Upptäckte en ny sida hos mig, som var ängslig, orolig, nervös -

och jag fullkomligt avskydde den sidan! Så säker som jag kände

mig i min roll som mamma med Mattias - lika osäker har jag känt

mig nu, när jag blivit mamma igen. Allt är nytt, och orken jag

hade första gången vill inte infinna sig. Är det för att jag är äldre,

för att jag är sjuk, är det nåt fel på mig? Lite har det börjat släppa,

började nog i förrgår. Kan höra Felicia gråta, utan att få känslan

av att vilja springa iväg och känna hur min kropp drar ihop sig till

en enda stor knut. Jag kan pussa och gosa med henne, på ett sätt

jag inte klarade av i början. Så något händer under vägen, och

det känns så klart lättare. I natt kunde jag också sova, från 22 till

06! Detta kan vi göra för att hon inte helammar, och vi tar en natt

var. Trött är jag ändå, men tror jag kan behålla mig relativt klar

för att vi kör så här. Frågan är då, vad gör vi om Bosse får jobb?

Eftersom min läkare vägrar sjukskriva mig, måste jag ta ut fp, och

Bosse börja stämpla. Jag vill bara ha en lugn och trygg tillvaro

nu, och det existerar inte! 

Men jag har två friska barn, och tro mig - det värdesätter jag

mer än något annat.

Kraft och kärlek till er alla - från en trött morsa

Tänk att varje gång jag ska ha kontakt med den klinik jag tillhör,

så får jag en orosboll i magen. Ska prata med min samtalskontakt

i morgon - och känner mig skitnervös! :( Vill ju liksom att de ska

vara stödet i "livet", men just nu känns det tvärtom...

Ska passa på att äta nu när lillan äntligen sover. Hon gnäller

mycket om dagarna, men sover gott om nätterna. Så det är

vi tacksamma för - så klart! Kör varannan natt här hemma, i natt

är det min tur att få sova. Svårt för någon som inte kan släppa

tankarna på den lilla...usch, jag hoppas min överdrivna oro för

den lilla snart går över. Mina nerver ligger utanpå kroppen...

Förresten - den "lilla" har numer ett namn - Felicia heter hon. :)

Kärlek och kraft till er!

är vad lillan ska heta. Nu är bara frågan - vilket ska vara 

tilltalsnamnet? Min son och sambo kan inte komma överens.

De vill att jag ska vara den avgörande - no way! 

Fortfarande trött, men vi kanske har hittat ett system

som funkar. I alla fall nu. Eftersom jag inte ammar helt,

kan vi ta varannan natt. Så länge hon inte skriker sig genom

nätterna funkar det ju. En dag/natt i taget...phu...

Jag längtar till jag kan börja slappna av och njuta av

föräldraskapet. Och så jag saknar egentiden med min sambo,

en snabb puss eller kram är allt. Längtar så efter närheten...

Och ja, självklart är jag lycklig över att ha två friska barn - 

inte det saken gäller. Bara önskar att mina tankar kunde

bli lite lättare - just nu är det tungrott.

Fattar nog inte hur trött jag kunde bli förrän jag fick barn.

Sömnen är så gott som obefintlig, någon timme här och där.

Det svider i mina ögon, jag har gråten i halsen hela tiden

och hjärtat i halsgropen. Vill bara få sova i en hel natt...

Jo då, jag vet att "det är så", "det går över" osv - men

det hjälper inte mig just nu. För jag är så jävla trött...

Visste inte att jag kunde älska ett till barn så gränslöst

som mitt första. Ofattbar känsla...skrämmande, stor,

läskig ofattbar känsla...

Känner mig så liten just nu, så ni anar inte.