min downperiod håller fortfarande i sig. Det känns dock som att jag fortfarande har en grund

att stå på, och att jag fortfarande har förmågan att le mot barnen emellanåt. De gör mig gott...

Det som är skrämmande är, att om denna skit håller sig kvar - kommer min fasta grund att

grusas sönder - bit för bit. Och vem finns för mig då? Vem finns för vår familj? Människor

jag har kontakt med inom psykvården kanske, de på Hagadahl (har jag förtroende för), fått

nya kontakter på ett ställe som heter Eleonora - kanske de? De kan finnas om inte annat, för

min familj, för barnen.

Nej, jag tar inte ut något i förskott. Jag förbereder mig. För om/när det går åt helvete kan

jag inte ta tag i dessa saker. Då vittras min själ sönder, och jag blir ett tomt skal som bara

skakar och all kraft går till att stå på mina ben.

Tur att jag har Sandra, min nyfunna vän som kan förstå hur det känns när själen skakar av

ångest och sorg. Hon stöttar, hon finns där, praktiskt och på alla sätt - ovärderligt! Och Tessan,

även om du inte finns här kroppsligt så finns du har själsligt - love you.

Over and out

men den här är ju för jäkla söt....

...snälla....