min downperiod håller fortfarande i sig. Det känns dock som att jag fortfarande har en grund

att stå på, och att jag fortfarande har förmågan att le mot barnen emellanåt. De gör mig gott...

Det som är skrämmande är, att om denna skit håller sig kvar - kommer min fasta grund att

grusas sönder - bit för bit. Och vem finns för mig då? Vem finns för vår familj? Människor

jag har kontakt med inom psykvården kanske, de på Hagadahl (har jag förtroende för), fått

nya kontakter på ett ställe som heter Eleonora - kanske de? De kan finnas om inte annat, för

min familj, för barnen.

Nej, jag tar inte ut något i förskott. Jag förbereder mig. För om/när det går åt helvete kan

jag inte ta tag i dessa saker. Då vittras min själ sönder, och jag blir ett tomt skal som bara

skakar och all kraft går till att stå på mina ben.

Tur att jag har Sandra, min nyfunna vän som kan förstå hur det känns när själen skakar av

ångest och sorg. Hon stöttar, hon finns där, praktiskt och på alla sätt - ovärderligt! Och Tessan,

även om du inte finns här kroppsligt så finns du har själsligt - love you.

Over and out

 

Sandra

18 oktober 2009 15:02

Tack vännen för dina fina ord!
Jag finns här i skuggan av en egen skakig själ, men visst finns jag och förstår! Stor Kram S

 

TessanPrinsessan

25 oktober 2009 21:19

Aj law jo to - och finns, alltid!

http://theresia.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...