och inser att den här gillar jag ju! Bara glömt bort liksom...

Den här är en sån - härlig låt i vilket fall som helst.

Fan vad livet suger just nu. Sorgklumpen jag inte känt

på så länge är tillbaka. Besviken över att litium inte

verkar funka på mig. Trodde verkligen att den skulle

göra det. Bromsat har den gjort, men annars ingen verkan...

Och så denna svidande ensamhet. Jag är själv, det här

är något jag måste kämpa mig igenom ensam. För vad

kan andra göra? Egentligen ingenting... Vad jag just nu

önskar är en varm famn, en röst som säger att jag inte

behöver göra något alls, bara sova sova sova. Att mina

barn klarar sig, min sambo klarar sig, Att livet snart blir

bättre. Det finns hopp, finns en ljus framtid.

Just nu tror jag ingenting. Det enda som existerar är

mina barn. Det är allt jag orkar engagera mig i. Det är

för dem jag måste kämpa vidare.

Men ärligt talat

hur länge måste livet vara

en kamp?