innan det är dags att krypa i säng. Flisan håller oss vaken om nätterna,

det gäller att gå och lägga sig tidigt tidigt.Tröttheten tär...

Idag fick jag lite egen tid med en av mina finaste vänner. Hon ställer

alltid upp, hon vet  vad jag går igenom. Och framförallt så lyssnar hon,

och det är så skönt. Inga råd eller dömanden, bara någon som är tyst

och lyssnar. Och GUD vad jag behöver det!

Är nere i depressionens svarta hål igen. Det är vidrigt, tungt, smärtsamt

att vara här. Förmiddagarna är genomlidliga. Mot eftermiddagen blir jag

ofta så trött att jag sover en stund. Det är efter middagen det börjar

komma...tankarna som äter upp all den lilla energi jag har.

Har varit i kontakt med min läkare. Jag kan inte leva så här, jag

börjar bli rädd när jag känner att livet snart inte är värt det här

kämpandet. Så nu har jag ökat en av mina mediciner på maxdos,

och funkar inte det kommer de sätta in ect....

Jag har svårt att förlika mig med det. Att jag ska få elbehandling,

det händer ju inte mig - det händer ju bara de där "wackosarna" som

inte är med i matchen alls liksom... Men jag inser, att så här kan

jag inte heller leva. Mitt liv rinner mig ur händerna, det måste ske

något nu.

Om inte annat för mina barn. För mina älskade finaste ungar!

Jag vill vara den mamma jag själv saknade, den som alltid finns

där när de behöver mig. Och för det behöver jag ork, kraft, glädje,

klara tankar!! Det kanske jag kan få av ect - jag vet inte.

Men jag måste våga prova