och inser att den här gillar jag ju! Bara glömt bort liksom...

Den här är en sån - härlig låt i vilket fall som helst.

Fan vad livet suger just nu. Sorgklumpen jag inte känt

på så länge är tillbaka. Besviken över att litium inte

verkar funka på mig. Trodde verkligen att den skulle

göra det. Bromsat har den gjort, men annars ingen verkan...

Och så denna svidande ensamhet. Jag är själv, det här

är något jag måste kämpa mig igenom ensam. För vad

kan andra göra? Egentligen ingenting... Vad jag just nu

önskar är en varm famn, en röst som säger att jag inte

behöver göra något alls, bara sova sova sova. Att mina

barn klarar sig, min sambo klarar sig, Att livet snart blir

bättre. Det finns hopp, finns en ljus framtid.

Just nu tror jag ingenting. Det enda som existerar är

mina barn. Det är allt jag orkar engagera mig i. Det är

för dem jag måste kämpa vidare.

Men ärligt talat

hur länge måste livet vara

en kamp?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...