innan det är dags att krypa i säng. Flisan håller oss vaken om nätterna,

det gäller att gå och lägga sig tidigt tidigt.Tröttheten tär...

Idag fick jag lite egen tid med en av mina finaste vänner. Hon ställer

alltid upp, hon vet  vad jag går igenom. Och framförallt så lyssnar hon,

och det är så skönt. Inga råd eller dömanden, bara någon som är tyst

och lyssnar. Och GUD vad jag behöver det!

Är nere i depressionens svarta hål igen. Det är vidrigt, tungt, smärtsamt

att vara här. Förmiddagarna är genomlidliga. Mot eftermiddagen blir jag

ofta så trött att jag sover en stund. Det är efter middagen det börjar

komma...tankarna som äter upp all den lilla energi jag har.

Har varit i kontakt med min läkare. Jag kan inte leva så här, jag

börjar bli rädd när jag känner att livet snart inte är värt det här

kämpandet. Så nu har jag ökat en av mina mediciner på maxdos,

och funkar inte det kommer de sätta in ect....

Jag har svårt att förlika mig med det. Att jag ska få elbehandling,

det händer ju inte mig - det händer ju bara de där "wackosarna" som

inte är med i matchen alls liksom... Men jag inser, att så här kan

jag inte heller leva. Mitt liv rinner mig ur händerna, det måste ske

något nu.

Om inte annat för mina barn. För mina älskade finaste ungar!

Jag vill vara den mamma jag själv saknade, den som alltid finns

där när de behöver mig. Och för det behöver jag ork, kraft, glädje,

klara tankar!! Det kanske jag kan få av ect - jag vet inte.

Men jag måste våga prova

Hörde den för första gången idag

så fin.....

och kom på hur mycket jag tycker om den...

kan kännas som en omöjlighet vissa dagar, alla dagar...

Var finns det plats för mig där ute, bland alla andra som

är så flitiga?

Hur ska jag få ihop mitt/ett jobb, mitt liv, mig själv

till något som fungerar...

Idag sa min samtalskontakt något helt otroligt bra.

När jag sa att jag inte kan läsa när jag mår dåligt,

för att jag inte får in något i skallen kontrade hon med

"Jenny, du behöver inte få in något mer just nu. Det

som behövs är att tömma, få ut allt du bär på där inne."

Och det landade helt rätt hos mig. Det finns så otroligt

mycket inom mig som ska ut. Inte bara en massa tunga

grejer, utan faktiskt en hel del kunskap också! Jag tror

faktiskt att jag kan bidra på något sätt till andra...

Frågorna nu är väl

hur

när

var

Jag vet inte var jag ska börja

och jag kommer skriva om det igen. Men det här är min plats där jag får släppa ut det som äter upp mig inombords. Här får jag tjata om och om igen utan att oroa mig för att någon ledsnar. För gör man det, är det bara att surfa in

någon annanstans...

Just nu går jag igenom en slags förändring i min relation till min far. Det är smärtsamt, tufft, många arga tankar och en massa massa besvikelse. Jag söker svar, men får inga. Att ta upp något med min far känns obeskrivligt långt borta, som en omöjlighet. Mest för rädslan över vad jag skulle få höra. Att mina tankar om att jag inte är älskad, skulle kunna bli sanna ord. Att han varit medveten om det han gjort, hur han valt bort oss (mig och min bror), att han bara hållit den kontakt han "måste" för att inte från omgivningen ses som ett odjur...

Min pappa var här i juli, när Flisan döptes. Sen dess har jag inte hört ett ljud från honom. Förrän för 3 veckor sen, då han ringer och säger på min telefonsvarare "Jag hörde av D att du ville prata med mig...". Han ringde inte för att han ville det själv, utan för att brorsan bett honom ringa. Han har alltså inte hört av sig en enda gång på 3 månader. Ens för att kolla hur hans barnbarn har det. De enda han har.

Min pappa har blivit sjuk. Till 99% har han fått Parkinson. En hemsk sjukdom. Kanske det är jag som ska ringa, höra hur han mår...? Känns inte så där enkelt. När jag blev sjuk för 3 år sen, försvann min pappa ganska omgående. Inga frågor, ingen hjälp... Dödligheten i min sjukdom är hög, 25% - undrar om han vet om det?

Har kommit fram till, i samråd med min samtalskontakt, att jag ska ta en "paus" från pappa. Han har full rätt till att ha kontakt med mina barn, det kommer jag aldrig ta ifrån honom. Men min son har sagt att han inte vill prata med

sin morfar, för han är besviken på honom. Varför? Jo, sonen blev lovad en sommarsemester till hans paradis på jorden - Boden - men hans morfar skaffade istället hund. Min son är hyperallergisk mot hund, så det var bara att ställa om planerna. Har min far pratat med sonen? Nej, självklart inte... Men jag kommer i alla fall inte svara i telefon om pappa ringer. Det är svårt. Men jag har bestämt mig.

Jag är så förbannad. Så JÄVLA arg på min far.

(Sonen hade förresten en toppensommar i alla fall. Fick åka till Örebro och bo där med sin kompis. Han var överlycklig och trots att han var borta nästan en vecka, ville han stanna en vecka till...)