De få minnen jag har från min barndom, är inte särskilt roliga. Många är från mamma, då hon hysteriskt gråter och säger hur jobbigt det är att vara ensam  - hur jobbigt det är att vara mamma. Som barn tog jag det på mig, gjorde allt för att inte vara till besvär. Allt för att inte riva upp hennes ångest och hennes tårar. Så jag svalde ilskan, ångesten, sorgen - och fanns där för henne. Visade hur duktig jag var.

En av de återkommande sakerna i mammas hysteriska utbrott, var när hon skulle fly hemmet. Hon skrek och grät, förbannade oss barn som var till last, och att hon inte längre orkade med det här livet. Ett av de minnena är kristallklara. Jag sitter i min och brorsans våningssäng, högst upp. Mamma går omkring i vår (evighetslånga) hall, och gapar som alltid. Jag stänger av. Det är den tydligaste känslan, jag blir helt kall. Den här gången går hon längre än hon gjort tidigare, hon tar fram en väska och börjar packa den. Min bror börjar bli lika hysterisk. Av någon anledning är det jag denna gångn som rört upp hennes känslor, en av de få gångerna jag låtit mina känslor pysa över, och min bror skriker åt mig att jag ska be om ursäkt - för att mamma är på väg att sticka. Så för hans skull, säger jag förlåt. Det jag också kan minnas är min tanke "så dra då, dra du bara åt helvete"....

Sen minns jag gången när morsan sa att min bror var försvunnen i Stockholm - och sen några timmar senare valde att säga att hon hittat på allt. Men det berättar jag en annan kväll...nog med minnen för nu.