Den hemligaste hemligheten - att inte vilja vara en del av världen längre. Jag har under perioder i mitt liv, sen jag var 13 år, velat ta livet av mig. Oftast för att jag känt att livet är för tungt, för ensamt. Tankarna försvann under en period av mitt vuxna liv, då jag istället valde att leva destruktivt - mycket alkohol och många one night stands. Alkohol dövade smärtan bra, jag blev sällan ledsen när jag drack utan bara väldigt väldigt upprymd och glad. Dagen efter slogs jag hårdare än någonsin med demonerna, men det var det värt. För jag gick nästan aldrig hem själv från krogen. En del var återkommande sängkamrater, andra helt främmande män....

Jag är idag medveten om att jag haft en obeskrivlig tur som inte blivit misshandlad, våldtagen, utsatt för övergrepp av olika slag - både gällande mitt drickande som att jag ibland tog hem män som hade kunnat göra både det ena och det andra med mig... Men då levde jag bara livet snabbt snabbt, genomled vardagarna för att få lyckoruset till helgen. Att jag inte provat några droger, eller ens kommit i kontakt med dem alls, är jag oerhört tacksam över. För hade jag fått möjligheten, hade jag nog suttit fast där idag.

Sen jag blev sjuk för snart 2,5 år sen har mina självdestruktiva tankar kommit tillbaka. Ibland med stor kraft, ibland "bara" liggandes i bakhuvudet. Jag har alltid haft tanken att aldrig aldrig göra det, och det är för min sons skull - ingen annan. Men ju längre tiden går, och ju sämre jag mår, desto mer sviker mig detta mantra. Ibland tänker jag att nog klarar han sig utan mig...vad är värst - vara utan mamma, eller leva med en mamma som är sjuk? Jag vet själv hur det har varit att växa upp med en psykiskt sjuk mamma - och tro mig, det är ett rent helvete. DOCK har jag insett att jag inte är min mamma. Jag pratar med min son, jag kramar honom, jag säger att jag älskar honom över allt annat - och jag har fått respons. 

Men ibland känns det bara stopp, att jag inte orkar ta ett enda andetag till. Att den största längtan är, att bara få somna in och aldrig mer vakna upp.. Det skulle vara så oerhört skönt.... Och när jag insett hur stark den känslan är ibland - då gråter jag otröstligt. För egentligen vill jag ju inte dö. Jag orkar bara inte leva i det här livet en dag till! Och då hjälper inga ord, finns ingen som kan nå mig. Då sluter jag mig som en kokong och bara låter alla ord om framtid, styrka, vilja  rinna av mig som färg på olja....

Så är det att leva mitt liv just nu

Kanske inte så lyckat. Fick vänta över 2,5 timme på läkaren.

Men en urgullig sköterska tog hand om oss, gav oss kaffe 

och pratade en stund. Hon förklarade läget och det hjälpte

en hel del. Klart att det kröp i kroppen, sjukhus är varken 

min eller Bosses favoritställe....

Fick träffa en läkare som vi först trodde hade gått fel för

han hade arbetar/snickarbyxor på sig och kraftiga skor med

stålhätta. Eh... Nå, sen när han satte sig ner insåg jag att

han var en (nästan) exakt kopia av brorsan! Ung, men det

spelar mig ingen roll - jag har förtroende för vilken ålder som

helst. Det är agerandet jag respekterar, inte ålder kön eller

etnicitet. Nå, vi pratade väl sammanlagt i en halvtimme och 

jag skickades hem med en ny sömntablett. Kändes väl lite

så där, men när jag väl var där ville jag bara hem. Och när jag

nu är hemma vill jag bara härifrån.... De ringde mig nu på 

förmiddagen för att kolla läget. Jag sa att det var samma som

igår, och att jag inte sovit vidare värst av propavan. Vaknade

många fler gånger än jag gör annars. Så jag fick orden att om

det blir värre ska jag höra av mig och komma in. 

Men snart kommer Tias, han behöver tas hand om - så det

är väl bara att bita ihop antar jag. Så får vi se... hur länge

det går. Jag kanske klarar det fram till onsdag - jag hoppas

på det. Men jag ger en eloge till psykiatripersonalen - de

var toppen! Många leende och mjuka ord, det kändes skönt.

Något som dock känns frustrerande är de tankar som dyker upp

så fort jag kommer in på psykavdelningar. Jag tänker bara på

Gökboet... Jag vill INTE tänka så!

Over and out