och vill jag verkligen göra det? Ibland undrar jag, för jag börjar alltid komma en bit på vägen i att bearbeta - men så händer nåt, och det känns som om jag är tillbaka på ruta 1 igen. Sen är det så förbannat mycket smärta - kanske därför jag väljer bort det?? Av någon anledning minns jag nästan inget från min barndom. Morsan är ofta den som vill berätta, och säger "kommer du ihåg..." och jag ser oftast ut som ett frågetecken. Både vad gäller när jag var riktigt liten - men även under min tonårstid. 

Vissa saker minns jag ju, som hur jävlig morsan varit. Oftast när hon mått dåligt. Minns inte hur många gånger hon rusat från köksbordet och in på toaletten för att stortjuta, medan jag och brorsan står förtvivlade och gör allt för att hon ska bli glad igen. Minns när jag var 13-år nånting, och sa att självmord var det mest egoistiska man kunde göra. Då ställer hon sig 2 cm från mitt ansikte och spyr ut galla över mig, frågar hur jag någonsin ska kunna förstå någon som stått vid järnvägsövergången och verkligen tänkt ställa sig framför tåget...så klart syftade hon ju på sig själv. 

Hon har inte accepterat många av mina vänner, hon har aldrig varit nöjd över hur jag är eller beter mig. Än idag påpekar hon hur jobbigt hon tyckte det var när hon kom hem från jobbet och jag bara satt uppkrupen i soffan med en filt och glodde på tv. Hon tänkte aldrig tanken på att jag mådde dåligt. Men så har det alltid varit, och så är det än idag. VAD JAG ÄN TAR UPP så jämför hon det med sig själv och sina relationer. Därför har jag slutat prata om mig själv, ibland slinker det ut något - och då ångrar jag mig i samma sekund. För det gör så förbannat ont att aldrig känna mig sedd, eller hörd. Hon lyssnar men hon hör inte. Och ändå är det mamma som står där, ställer upp med pengarna - som jag faktiskt inte har. Får bara ut 75% av 75%, det blir inte mycket kan jag få lov att tala om för er.

Och varför gör hon det? Jo, för hon vill inte att jag ska behöva ha det som hon hade när hon levde ensam med mig och brorsan....

Jag borde känna tacksamhet, varför är det då så svårt att göra det?