Har märkt att mitt favoritställe till att fundera på, duschen, har ändrats. Det är när jag sitter på bussen - oftast på morgonen - som mina tankar kommer farande. Både logiska som icke logiska. Idag sörjde jag, kände hur vågen av sorgen välde över mig och fick mig nästan att tappa andan.

Jag vet inte vem jag är längre.

Det har gått så lång tid, som jag bara har kunnat klara av att klara av livet där och då. Då jag knappt har kunnat fundera vad vi ska ha till middag, än mindre planera för vad som ska komma nästa vecka, nästa månad, nästa år... Jag vet inte vad jag vill, eller vad jag önskar. När jag försöker tänka och känna efter, är det som en mur, ett svart hål. Jag har helt tappat bort mig själv, vem Jenny är. Och det gör in åt helvete ont! 

Det började ju så bra, gick kurs och lärde mig att tänka i känslor, behov och önskningar. Började gilla den väg jag vandrade på, byggde upp mitt eget hem, började ta in saker jag saknat i mitt liv, i mitt och Tias hem. Jag vågade stå upp för mig själv, ta för mig av livet - det som jag längtat efter så mycket under många många år. Började hitta mig, gilla den jag var! Och här står jag nu, gravid i 5:e månaden, med den finaste son man kan tänka sig - och jag vet inte vad det är som händer. 

Allt bara rullar på. Jag har ständig värk, ständigt ont i fogarna - det är som knivar som kör runt runt och aldrig upphör. Jag kan inte fly till maten, som jag alltid gjort. Och visst, man kan se det som något bra - men för mig är det ett helvete, varje dag. Min läkare vägrar skriva ut den medicin jag behöver, för han är rädd om barnet. Tack kära läkare, men hur mår barnet av att jag ständigt är stressad, orolig, ledsen? Han säger att det är i yttersta nödfall som vi sätter in medicinen, och jag undrar bara - när är det? När jag skadat mig själv? 

Idag kunde jag inte låta bli att känna ilska och frustration mot min sambo. Han fortsätter sitt liv precis som vanligt. Han röker  som vanligt (trots att han sagt att han ska sluta många många många gånger) och dricker varje helg.  Han äter när han är hungrig, och sover när han är trött. Han har inga skulder (förrutom lägenheten) för att han betalat av allt sitt när han fick en massa pengar i början på sommaren. Han fortsätter sitt liv, som om allt vore likadant. Och jag känner mig så jävla arg på honom.

För mig har livet blivit totalt upp och nervänt, och hans liv verkar inte beröras. Detta är inget som jag säger är logik, detta är hur jag känner. Jag är trött och less på hela skiten, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är så spyless på hemmets rum och vrår, jag vill bara härifrån! Men inga pengar finns, och inga pengar verkar komma. Så det är väl bara att gilla läget.

Frågan är bara, hur mycket skit kan jag ta?

"Nobody likes
Nobody likes to lose their inner voice
The one I used to hear before my life
Made a choice
But I think nobody knows
No no
Nobody knows"