både i tanke och utanför mitt fönster. Började gårdagen med att stortjuta i duschen, ungefär som vanligt. Kände som om hela världen höll på att gå under och att nu nu är det färdigt - nu dör jag. Fann ändå, som de flesta gånger, kraft att ta mig ur duschen. Grät när jag plockade in disken - det kändes som jag skulle bestiga världens största berg. Att bara lyfta armen och föra in disken från maskinen till skåpen - helt obeskrivligt vilken kraft jag arbeter med att finna! Men - någonstans under eftermiddagen, eller kvällen - kände jag att det vände. Det första jag kände var att jag kunde hålla ögonen öppna - utan att även det krävde min kraft. Orkade öppna munnen och tala, titta mig omkring och se min fina familj. Min underbara unge som pladdrade på som vanligt, och min käre sambo - som tyvärr verkar ha säckat ihop rejält under de här senaste dagarna. Jag kunder återigen se dem - utan med en grå hinna framför mina ögon. Kärleken till dem vaknade igen i mitt hjärta, jag log och tog tacksamt emot den igen.

Idag har jag då känt matthet i kroppen, ungefär som jag medverkat i ett maraton på flera mil, och min själ och min kropp bara värker. Men mina tankar är klarare, och jag känner en frustration och ilska väckas inom mig. NU är det färdigt med det här livet! Jag känner mig som ett försöksdjur, de provar och ser hur länge jag kan stå ut. En tanke slog mig i natt när jag som vanligt låg och funderade - jag lever inte, jag överlever. Och vem klarar det hur länge som helst? Jag kan inte ens ta hand om mig själv, hur i hela friden ska jag då kunna ta hand om min familj, och snart har jag 2 barn att sköta om! Jag är förbannad och besviken över hur de drar ut på allt, ger mig sömnmedicin så jag kan klara mig några dagar till... Märk väl, jag lovprisar personalen på psykiatrin - det är min läkare jag är förbannad på. Som lovade mig trygghet i att finnas där när jag behövde dem, men när det väl gällde gjorde det inte det....

Jag ber till alla höga makter - ge mig denna styrka på onsdag kl 14, för då kommer jag nå mitt mål. Nu vill jag börja leva, hitta mig själv igen - för nu är det nog!!!!!!