Jag har alltid klarat mig själv, varit en person som inte öppnat mig i första taget. Att visa känslor har ofta inneburit smärta och avvisande - och då är jag hellre tyst och bearbetar saken för mig själv. Jag har blivit en expert på att gömma mina känslor, att gråta när jag är ensam, eller frustrerat låta tankarna mala i huvudet, om och om och om igen. Jag hatar att vara i centrum, att någon ska se min sorg eller ilska. Samtidigt, som jag inget hellre vill än att bli sedd...

Jag är medveten om det här, det har blivit extremt tydligt för mig de senaste två åren. Försökt lära mig att öppna mig, men samtidigt när jag känner mig för ensam i sorgen, eller inte blir bemött alls i det tuffa och jobbiga - då återgår jag till det som är tryggt. Att stänga av...

Och någonstans har det känts okej, att leva i min lilla bubbla - låta andra bluddra på om sitt, och jag finns där - som alltid, en axel att gråta mot, eller någon som lyssnar. För det är jag ju duktig på. Att få höra "du är så bra på att lyssna, vad skönt det känns för mig nu när jag fått prata lite", det har alltid känts så bra, så skönt - att få kunna bidra. Men de gånger när jag håller på att brytas sönder och samman, när jag knappt kan stå på mina ben - då gör orden ont. Jag tittar på personen med trötta ögon, och försöker fånga deras blick. Försöker få henne/honom att se, det jag inte förmår att säga. Fungerar inte....

Nu när jag mår lite bättre, är det inte sorgen som regerar - även om den ständigt finns där. Som en klump i halsen och brännande eldklot i bröstet. Men nu kommer även frustrationen och irriationen fram. Varför blir jag inte bättre, varför lyssnar inte min omgivning på mig förrän jag mår så dåligt att jag inte vill leva längre, varför finns inget skyddsnät för mig, varför varför varför?? Jag vet att jag ensam har ansvar för mitt eget liv, och samtidigt undrar jag - varför kommer jag då inte framåt? Det känns någonstans som om jag börjar ge upp, ge upp om ett bättre liv - eller att det någonsin ska bli bättre än så här. 

Min läkare vill inte skriva ut intyg, en protest mot Försäkringskassan.

Min handläggare på Försäkringskassan svarar inte på mina mail, så just

nu sitter jag mitt emellan. Jag spyr åt det här samhället - just nu vill

jag bara packa väskan och dra. Flytta någonstans där det här materialistiska

samhället bara finns på tv. Jag är less på mitt jävla liv, och jag är trött

på alla inblandade människor. Sorry, egentligen inte - men jag är så 

pissigt less på hela skiten. Jag vill bara dra, packa mina och Tias grejer

och bara fly från allt. Låta folk sakna oss, undra vad som hände - medan

vi ligger på en strand någonstans och dricker nypressad apelsinjuice.

Fy fan vad jag hatar mitt liv....