Musik är mitt liv. Det är genom musiken jag känner, lever, talar.

Utan musik är jag död, inget, livlös.

Fick sjunga igen idag - och min röst blir starkare, klarare och jag

vågar sticka ut. Jag njuter av orden, tonerna - och snart är det

dags för att sjunga inför folk. Nervöst, men oh så härligt!!

Som ni vet, manodepressiv innebär inte ständig deppighet. Det

kommer ljusare stunder ibland, då jag är ovanför ytan och kippar

efter luft. Utan min medicin blir de tillfällena tyvärr väldigt kortvariga,

och räcker inte för att få mig på fötter igen. 

Men jag lever - och jag har musiken

Någon gång under min barndom började jag skämmas för mig själv. Skämmas för hur jag såg ut, och hur jag var. Jag gjorde allt jag bara kunde för att inte synas eller höras. Hemma bråkade mamma ofta med mig, att jag bara drog mig undan, inget sa inget gjorde. Jag blev aldrig arg, dörren stängdes till mitt rum - så gjorde jag även med mina känslor. Stängde dörren, och inte en springa fick öppnas. Bara snabbt snabbt, utan att tänka efter - undan med känslan. 

Någon gång slutade jag också att se mig själv. Jag kunde stå framför spegeln, men jag såg inte mig. Jag såg mina ögon, om jag målade dem, såg mitt hår när jag fixade i ordning det. Men hela mitt ansikte gjorde jag mitt bästa för att bara snudda vid. Jag är fortfarande sådan. Har ingen aning om mitt minspel, om hur jag ser ut när jag är rädd/ledsen/glad/arg.... Står aldrig framför spegeln och talar till mig, övar inför något. Allting dras inåt, inåt, inåt....

Jag börjar känna mig knäpp på allvar. Mina tankar blir bara sjukare och sjukare, och det känns som om jag tappar greppet om verkligheten. Något äter upp mig inombords, och jag låter det fortsätta gnaga. Det gör så ont, och ibland glömmer jag mig, tårarna kan börja rinna. På bussen, i affären, på väg någonstans. Bannar mig själv och torkar snabbt bort, tänker på inget - tömmer hjärnan och själen. Jag låter dagarna gå, de evighetslånga dagarna som jag inte vet hur jag ska få att ta slut. Tiden går....

Det som gnager sönder mig, sorg - förtvivlan, vad vet jag, finns där jämt. Kan vakna mitt i natten och känner hur en stor tugga tas av min själ - och jag gråter för det gör ont, men jag låter det ändå gnaga. Jag somnar om, vaknar vid varje vändning. Stryker på min mage och tänker "älskade bebis, jag vill ge dig allt jag har...", tills jag inser - det finns inget att ge. 

Ensamheten tär, hjärnans eviga malande likaså. Vill bara vila, få lägga allt åt sidan, bara sova sova sova....