För vilken dag i ordningen är jag inte säker på, dag som natt börjar flyta ihop. Åter igen är jag vaken snortidigt. Idag strax före 4. Börjar vakna innan, kissnödig och behöver egentligen gå upp - men just där och då är jag för trött. När jag till slut masar mig upp, börjar malandet i huvudet. Jag försöker stänga av, tänka att jag är trött trött och behöver sova, vill sova. Men när jag väl tvättat händerna och ska gå tillbaka till sängen, känner jag att det här blir inte bra. Snurrar några varv i sängen, försöker med de medel jag har att slappna av, stänga av my unquiet mind - men det är omöjligt. Efter en timme med snurr och överhettad hjärna, brukar jag ge upp och sätta igång tv-n. Ligger i tystnaden, ibland har jag inte ens på ljudet på tv-n, och sörjer min förlorade sömn. 3-4 timmar per natt är inte nog, jag behöver åtminstonde 5-6, annars kommer snart min deperssion tillbaka. Jag tar ju till och med sömntabletter, trots att jag egentligen inte vill. Det som är skönt att känna, är att bebisen inte verkar påverkad. Den sparkar på med jämna mellanrum, och det är i alla fall en glädje - att veta att h*n mår bra. 

Ska väl surfa lite nu, innan det är dags att väcka sonen. Idag ska han sova hos sin pappa, och om jag har tur så kan jag ta igen sömnen jag missat - annars vet jag inte vad jag tar mig till. För det här är plågeri... kanske min kropp förbereder sig för vad som komma skall? Bebis....vaknätter...blöjbyten...flaskmatning...*g
äsp*