Mitt x ringde, vi surrade på om ditten och datten. Gillar verkligen inte att prata med honom, men jag gör det för vårt barns skull. Önskar bara han kunde sluta prata om sig själv, jag är spyless på att höra honom babbla om "jag, jag och jag...".  Det är frustrerande att höra hur mycket han gillar den "nya person" han blivit, pga att han gått ner väldigt mycket i vikt. Hans självförtroende har stigit (på falska grunder?) och han bara går an på hur härligt hans nya liv är.

Och mitt upp i allt detta, finns fortfarande hans son som skriker efter hans uppmärksamhet. En pojke, som börjat inse att hans pappa inte ser honom. Han har börjat berätta för mig, och ibland är han nära gråten, rösten skär sig. Och det enda jag kan göra är att finnas där som en stöttande mamma, en förälder som ger honom allt. För vad kan jag göra? Mitt x har vid ett flertal tillfällen påpekat att jag bestämmer inte längre över hur han ska ta hand om sitt barn, och säger jag att vår son är missnöjd med något hos honom - så tar han det direkt som kritik, och slår tillbaka. Och han är elak, så in åt helvete elak - den person som fanns där från och till, som jag mådde så dåligt av att ha i min närhet. Försöker slå ifrån mig de hårda orden, tänker på att jag gör detta för vår son. Men var går gränsen? Gränsen för vad jag kan, bör, får påverka? Mitt hjärta blöder för min son, men jag vet inte vad jag kan göra... För jag har inte mer rätt till vår son, är vad hans pappa har. Och så länge han har rena och hela kläder, får mat på bordet och läxorna sköts om - vad kan jag gå på? Kan inte be lilleman att välja mellan sin mamma och pappa, det vill jag bara inte. Så - vad ska jag göra? Jag och mitt x kan inte prata utan medlare, så är det. Vad är då nästa steg?

Tacksam för tips och råd.

Det är jag och min "helbror", vi som vuxit upp tillsammans. Som varit med både under vår mammas sjuka perioder samt fått kämpa för att få vår pappas uppmärksamhet. 

Sen när jag var 11, brorsan 9 år - så föddes vår älskade lillebror - det första halvsyskonet. Både jag och brorsan grät när pappa ringde och berättade att vi fått en lillebror, grät av glädje. Båda hade vi längtat otroligt efter fler syskon. Redan då, märkte jag hur något ändrades hos pappa, hur vår vistelse där blev. 2 år senare, kom ännu en lillebror - och 4 år till - så kom äntligen en syster. Redan när första brorsan kom, slutade vi få julklappar och presenter från hans mormor. Hon visade tydligt, att nu tillhörde vi inte längre familjen - inte på det sätt som hennes kära barnbarn gjorde. Under mina 2 småbröders första år var jag ständigt barnvakt - alltså från det jag var 11 år gammal. Jag bytte blöja, gav de mat, lekte med dem, tröstade dem - jag var som en liten extramamma. Jag älskade det, men nu i efterhand kan jag bli lite skrämd av tanken. Jag var ju själv bara ett barn... om jag någon gång vågade säga nej blev pappa galen - HUR kunde jag neka min lillebror tid med mig!?! 

Där och då, när vår första lillebror kom - det var då det förändrades. Det gick inte direkt att sätta ord på känslorna, men de fanns där. Det dröjde inte så många år, så slutade vi att bli tillfrågade om vi skulle följa med på semestrar söderut - som vi gjort varenda år sen vi var riktigt små. Det var bröllop, dop, familjesammankomster - som jag och min bror inte längre var inbjudna till. Och så var det bara. Den fina kontakten vi hade haft med vår "styvmor" den försvann. Det blev obekvämt, konstigt, tillgjort - jag försökte någon gång söka kontakt, men det funkade bara korta stunder, några få gånger - så till slut gav jag upp. Det var och är än idag smärtsamt, hur man kan göra skillnad på sina egna barn - och min styvmor har jag haft med mig sen jag var 7 år gammal - nästan hela mitt liv. Och ändå, så pratar vi aldrig med varandra. 

Som sagt, det har aldrig varit extremt tydligt - men nu har det hänt. Min far har valt att inte nämna för min "helbror" att ett jobb är ledigt där min pappa jobbar - utan han väljer att vara tyst, för han och hans fru vill att en av mina halvbröder ska få jobbet. Brorsan fick reda på detta av en slump, och samtidigt som han skrattar rått åt hela grejen, blir jag förtvivlad, ledsen och arg. 

Visst, min far har aldrig funnits för oss! Visst, han ringer mig inte mer än 3 gånger per år, trots att han vet om hur dåligt jag mår. Visst, han frågar mig aldrig om jag behöver pengar, och har aldrig aldrig gjort - trots att jag flyttade hemifrån när jag var 18. Visst, han har aldrig tyckt jag varit duktig i skolan, i mitt privatliv eller i mina yrkesval - trots att jag jobbat sen jag var 17 år - varje sommar sen jag var 12. Visst, jag och brorsan får ständigt höra om hur duktiga han och hans frus barn är, för att de tagit examen, för att de lagat middagen, för att de hjälper till inom kyrkan!!! Men, att han skulle göra något så här ruttet - det trodde jag ALDRIG!!! 

Och han ska kalla sig kristen, fy fan!!! Låten är till dig brorsan!