Tårarna har slutat forsa för tillfället och jag andas normalt igen.

Min finaste vän sa "Nu kan du inte trycka på pausknappen längre,

för den finns inte" och hjälpte mig att få kontakt med akutpsyk.

Det känns redan lättare, för jag fick en tid till ikväll då jag ska få

träffa en läkare. Jag vill inte bli inlagd, men jag behöver känna mig

sedd - jag klarar mig inte ensam längre. 

Många känslor blandas nu i min kropp, rädsla - hopp - misstro - 

tacksamhet - ensamhet.... Rädslan är nog störst, för jag vet inte

vad som kommer att hända. Fan nu kommer tårarna igen....

Men de anses ju vara helande - så jag tror på det - ut med skiten!

Tro hopp och kärlek till er!

Ditt stöd idag har varit otroligt!

Hade det inte varit för dig hade 

jag nog inte tagit mig för att 

ringa. Tack tack tack tack!!

Jag älskar dig!