Min läkare vill inte skriva ut intyg, en protest mot Försäkringskassan.

Min handläggare på Försäkringskassan svarar inte på mina mail, så just

nu sitter jag mitt emellan. Jag spyr åt det här samhället - just nu vill

jag bara packa väskan och dra. Flytta någonstans där det här materialistiska

samhället bara finns på tv. Jag är less på mitt jävla liv, och jag är trött

på alla inblandade människor. Sorry, egentligen inte - men jag är så 

pissigt less på hela skiten. Jag vill bara dra, packa mina och Tias grejer

och bara fly från allt. Låta folk sakna oss, undra vad som hände - medan

vi ligger på en strand någonstans och dricker nypressad apelsinjuice.

Fy fan vad jag hatar mitt liv....

För vilken dag i ordningen är jag inte säker på, dag som natt börjar flyta ihop. Åter igen är jag vaken snortidigt. Idag strax före 4. Börjar vakna innan, kissnödig och behöver egentligen gå upp - men just där och då är jag för trött. När jag till slut masar mig upp, börjar malandet i huvudet. Jag försöker stänga av, tänka att jag är trött trött och behöver sova, vill sova. Men när jag väl tvättat händerna och ska gå tillbaka till sängen, känner jag att det här blir inte bra. Snurrar några varv i sängen, försöker med de medel jag har att slappna av, stänga av my unquiet mind - men det är omöjligt. Efter en timme med snurr och överhettad hjärna, brukar jag ge upp och sätta igång tv-n. Ligger i tystnaden, ibland har jag inte ens på ljudet på tv-n, och sörjer min förlorade sömn. 3-4 timmar per natt är inte nog, jag behöver åtminstonde 5-6, annars kommer snart min deperssion tillbaka. Jag tar ju till och med sömntabletter, trots att jag egentligen inte vill. Det som är skönt att känna, är att bebisen inte verkar påverkad. Den sparkar på med jämna mellanrum, och det är i alla fall en glädje - att veta att h*n mår bra. 

Ska väl surfa lite nu, innan det är dags att väcka sonen. Idag ska han sova hos sin pappa, och om jag har tur så kan jag ta igen sömnen jag missat - annars vet jag inte vad jag tar mig till. För det här är plågeri... kanske min kropp förbereder sig för vad som komma skall? Bebis....vaknätter...blöjbyten...flaskmatning...*g
äsp*

Trött på att fråga, trött på att ta initiativ.

Ser du mig, bryr du dig?

Är det så här vi ska ha det framöver, eller

önskar du - som jag - något annat?

I sådana fall, varför gör du inget åt det?

Jag orkar inte kämpa för oss båda, 

och när jag inte ser någon förändring

då sinar snart kraften i att fortsätta

arbeta för något bättre.

Det är bättre att vara

ensam ensam

än att vara 

ensam när man är två

Men jag älskar dig

djupt

innerligt

passionerat

och jag vill inget hellre

än leva resten av mitt liv

med dig

Jag bara undrar ibland

vad är det du vill?

Under tiden med alla läkarbesök, intyg som ska skickas hit och dit, bussresor fram och tillbaka så passar jag på att njuta av mitt livselixir - skön musik. Och ibland, nästan alltid - så får jag må bra och drömma mig bort i några minuter..

Och hög volym ska det vara!

Mitt x ringde, vi surrade på om ditten och datten. Gillar verkligen inte att prata med honom, men jag gör det för vårt barns skull. Önskar bara han kunde sluta prata om sig själv, jag är spyless på att höra honom babbla om "jag, jag och jag...".  Det är frustrerande att höra hur mycket han gillar den "nya person" han blivit, pga att han gått ner väldigt mycket i vikt. Hans självförtroende har stigit (på falska grunder?) och han bara går an på hur härligt hans nya liv är.

Och mitt upp i allt detta, finns fortfarande hans son som skriker efter hans uppmärksamhet. En pojke, som börjat inse att hans pappa inte ser honom. Han har börjat berätta för mig, och ibland är han nära gråten, rösten skär sig. Och det enda jag kan göra är att finnas där som en stöttande mamma, en förälder som ger honom allt. För vad kan jag göra? Mitt x har vid ett flertal tillfällen påpekat att jag bestämmer inte längre över hur han ska ta hand om sitt barn, och säger jag att vår son är missnöjd med något hos honom - så tar han det direkt som kritik, och slår tillbaka. Och han är elak, så in åt helvete elak - den person som fanns där från och till, som jag mådde så dåligt av att ha i min närhet. Försöker slå ifrån mig de hårda orden, tänker på att jag gör detta för vår son. Men var går gränsen? Gränsen för vad jag kan, bör, får påverka? Mitt hjärta blöder för min son, men jag vet inte vad jag kan göra... För jag har inte mer rätt till vår son, är vad hans pappa har. Och så länge han har rena och hela kläder, får mat på bordet och läxorna sköts om - vad kan jag gå på? Kan inte be lilleman att välja mellan sin mamma och pappa, det vill jag bara inte. Så - vad ska jag göra? Jag och mitt x kan inte prata utan medlare, så är det. Vad är då nästa steg?

Tacksam för tips och råd.

Det är jag och min "helbror", vi som vuxit upp tillsammans. Som varit med både under vår mammas sjuka perioder samt fått kämpa för att få vår pappas uppmärksamhet. 

Sen när jag var 11, brorsan 9 år - så föddes vår älskade lillebror - det första halvsyskonet. Både jag och brorsan grät när pappa ringde och berättade att vi fått en lillebror, grät av glädje. Båda hade vi längtat otroligt efter fler syskon. Redan då, märkte jag hur något ändrades hos pappa, hur vår vistelse där blev. 2 år senare, kom ännu en lillebror - och 4 år till - så kom äntligen en syster. Redan när första brorsan kom, slutade vi få julklappar och presenter från hans mormor. Hon visade tydligt, att nu tillhörde vi inte längre familjen - inte på det sätt som hennes kära barnbarn gjorde. Under mina 2 småbröders första år var jag ständigt barnvakt - alltså från det jag var 11 år gammal. Jag bytte blöja, gav de mat, lekte med dem, tröstade dem - jag var som en liten extramamma. Jag älskade det, men nu i efterhand kan jag bli lite skrämd av tanken. Jag var ju själv bara ett barn... om jag någon gång vågade säga nej blev pappa galen - HUR kunde jag neka min lillebror tid med mig!?! 

Där och då, när vår första lillebror kom - det var då det förändrades. Det gick inte direkt att sätta ord på känslorna, men de fanns där. Det dröjde inte så många år, så slutade vi att bli tillfrågade om vi skulle följa med på semestrar söderut - som vi gjort varenda år sen vi var riktigt små. Det var bröllop, dop, familjesammankomster - som jag och min bror inte längre var inbjudna till. Och så var det bara. Den fina kontakten vi hade haft med vår "styvmor" den försvann. Det blev obekvämt, konstigt, tillgjort - jag försökte någon gång söka kontakt, men det funkade bara korta stunder, några få gånger - så till slut gav jag upp. Det var och är än idag smärtsamt, hur man kan göra skillnad på sina egna barn - och min styvmor har jag haft med mig sen jag var 7 år gammal - nästan hela mitt liv. Och ändå, så pratar vi aldrig med varandra. 

Som sagt, det har aldrig varit extremt tydligt - men nu har det hänt. Min far har valt att inte nämna för min "helbror" att ett jobb är ledigt där min pappa jobbar - utan han väljer att vara tyst, för han och hans fru vill att en av mina halvbröder ska få jobbet. Brorsan fick reda på detta av en slump, och samtidigt som han skrattar rått åt hela grejen, blir jag förtvivlad, ledsen och arg. 

Visst, min far har aldrig funnits för oss! Visst, han ringer mig inte mer än 3 gånger per år, trots att han vet om hur dåligt jag mår. Visst, han frågar mig aldrig om jag behöver pengar, och har aldrig aldrig gjort - trots att jag flyttade hemifrån när jag var 18. Visst, han har aldrig tyckt jag varit duktig i skolan, i mitt privatliv eller i mina yrkesval - trots att jag jobbat sen jag var 17 år - varje sommar sen jag var 12. Visst, jag och brorsan får ständigt höra om hur duktiga han och hans frus barn är, för att de tagit examen, för att de lagat middagen, för att de hjälper till inom kyrkan!!! Men, att han skulle göra något så här ruttet - det trodde jag ALDRIG!!! 

Och han ska kalla sig kristen, fy fan!!! Låten är till dig brorsan!