Jag lovar, jag gör mitt bästa

Krafterna är nästan obefintliga

och det är svårt att fylla på

något som nästan är

bottenlöst

Jag väntar på något

jag väntar på allt

jag väntar

jag väntar

Vill kämpa

men just nu

orkar jag bara inte

Kämpar med varje andetag

andas

andas

andas

Yeah me like!!!

Tror jag hittat en sång som mina föräldrar skrivit...lustigt...

Sometimes is never quite enough
If you're flawless, then you'll win my love
Don't forget to win first place
Don't forget to keep that smile on your face

Be a good boy
Try a little harder
You've got to measure up
And make me prouder
How long before you screw it up
How many times do I have to tell you to hurry up
With everything I do for you
The least you can do is keep quiet

Be a good girl
You've gotta try a little harder
That simply wasn't good enough
To make us proud
I'll live for you
I'll make you what I never was
If you're the best, then maybe so am I
Compared to him compared to her
I'm doing this for your own damn good
You'll make up for what I blew
What's the problem ...... why are you crying

Be a good boy
Push a little further now
That wasn't fast enough
To make us happy
We'll love you just the way you are

if you're perfect

Har varit till min läkare. Han frågade vad jag ville, jag säger att jag önskar få tillbaka litium. Han så gott som vägrar, säger att det ger de bara i extrema fall. Så jag fick välja - ect (elchocker) eller ytterligare en medicin. 

Vad tror du jag valde?

"But we're never gonna survive unless...
We get a little crazy.
No we're never gonna survive unless...
We are a little...
Crazy..."

Som jag redan skrivit så är jag sjukskriven på heltid av läkare, men enligt Försäkringskassan anses jag ändå kunna jobba 25%. Har fått erbjudande av Fk att få träffa en handläggare på Arbetsförmedlingen som ska hjälpa mig i att komma ut i arbete. När jag kommer till Af, för en vanlig inskrivning, får jag veta - för att få den hjälpen måste du vara sjukskriven på 100%. Det är jag ju, men bara "godkänd" på 75%.... och hon betonade att det är vääääldigt svårt att få den hjälpen ändå.....

Okej, andas - ta det lugnt, det här ska nog kunna lösa sig ändå. Paniken flåsar mig i nacken, men jag skruvar på mig och låtsas att jag inte känner hur den kommer med sina långa äckliga fingrar och vill vrida om mitt inre. 

Så, jag skickar in alla papper som jag ska - för att kanske få ut någon slant för de här 25% jag behöver jobba. Jo just det, om jag inte nämnt det - jag måste vara inskriven på Af för att få ut någon som helst ersättning av Fk. Märkligt, för jag förstår inte tanken - ska jag inte få välja själv hur jag vill göra med mitt liv? Okej, tillbaka till det att jag skickat in papprena. 

Så, idag fick jag äntligen svar från A-kassan, det har bara tagit 4 veckor. Där står följande "Innan vi på a-kassan kan handlägga ditt ärende, måste all ersättning som du skall ha ut genom Försäkringskassan betalas ut".

Andas in, andas ut....svälj gråten och hysterin, fortsätt mota bort herr Äckel, även kallad mr Panik. Andas....andas....andas....

Okej, så för att få ut några pengar från a-kassan - som jag för den delen betalat en JÄVLA massa pengar till från det jag var 17 år - så måste jag först få ut all ersättning från Försäkringskassan. Jag frågar mig igen VARFÖR!?! Vad har a-kassans ersättning att göra med Försäkringskassans att göra, och varför ska jag inte få ut någon ersättning från Försäkringskassan om jag inte är inskriven på Arbetsförmedlingen?!?

Det kommer en massa krav på mig, men jag får inget! Jag får det inte att gå ihop....jag fattar bara inte. Gode gud, giv mig styrka.

och vill jag verkligen göra det? Ibland undrar jag, för jag börjar alltid komma en bit på vägen i att bearbeta - men så händer nåt, och det känns som om jag är tillbaka på ruta 1 igen. Sen är det så förbannat mycket smärta - kanske därför jag väljer bort det?? Av någon anledning minns jag nästan inget från min barndom. Morsan är ofta den som vill berätta, och säger "kommer du ihåg..." och jag ser oftast ut som ett frågetecken. Både vad gäller när jag var riktigt liten - men även under min tonårstid. 

Vissa saker minns jag ju, som hur jävlig morsan varit. Oftast när hon mått dåligt. Minns inte hur många gånger hon rusat från köksbordet och in på toaletten för att stortjuta, medan jag och brorsan står förtvivlade och gör allt för att hon ska bli glad igen. Minns när jag var 13-år nånting, och sa att självmord var det mest egoistiska man kunde göra. Då ställer hon sig 2 cm från mitt ansikte och spyr ut galla över mig, frågar hur jag någonsin ska kunna förstå någon som stått vid järnvägsövergången och verkligen tänkt ställa sig framför tåget...så klart syftade hon ju på sig själv. 

Hon har inte accepterat många av mina vänner, hon har aldrig varit nöjd över hur jag är eller beter mig. Än idag påpekar hon hur jobbigt hon tyckte det var när hon kom hem från jobbet och jag bara satt uppkrupen i soffan med en filt och glodde på tv. Hon tänkte aldrig tanken på att jag mådde dåligt. Men så har det alltid varit, och så är det än idag. VAD JAG ÄN TAR UPP så jämför hon det med sig själv och sina relationer. Därför har jag slutat prata om mig själv, ibland slinker det ut något - och då ångrar jag mig i samma sekund. För det gör så förbannat ont att aldrig känna mig sedd, eller hörd. Hon lyssnar men hon hör inte. Och ändå är det mamma som står där, ställer upp med pengarna - som jag faktiskt inte har. Får bara ut 75% av 75%, det blir inte mycket kan jag få lov att tala om för er.

Och varför gör hon det? Jo, för hon vill inte att jag ska behöva ha det som hon hade när hon levde ensam med mig och brorsan....

Jag borde känna tacksamhet, varför är det då så svårt att göra det?

lyssnar jag verkligen inte på sån här skitmusik - 

men jag ÄLSKAR den här pulsen som är i låten!

berör denna låt mig ända in i den djupaste delen av min själ.

Bono är inför mina ögon en av de största - alltid i kampen för

allas rättvisa. Han är någon jag ser upp till. Faktiskt... :)