Så kan kvällens parsamtal sammanfattas. Så många tårar, och så mycket som blev sagt. Fortfarande är vi bara och skrapar på ytan - och jag är rädd. Det finns så mycket jag vill skriva om, men väljer att hålla tyst - med omtanke och respekt för min sambo. Jag älskar dig oerhört min finaste finaste sambo och vän - jag hoppas vi klarar det här. För det är dig jag vill leva med - så länge vi bara kan. Snälla, kämpa för oss...

En film som berört och fortfarande berör mig väldigt djupt.

Får mig att ställa frågor om vad jag tror om livet, om vad

som ska hända sen. Vad som är jag - vad som är min kropp -

vad som är min själ. En film som berör, ända in i själen...

De få minnen jag har från min barndom, är inte särskilt roliga. Många är från mamma, då hon hysteriskt gråter och säger hur jobbigt det är att vara ensam  - hur jobbigt det är att vara mamma. Som barn tog jag det på mig, gjorde allt för att inte vara till besvär. Allt för att inte riva upp hennes ångest och hennes tårar. Så jag svalde ilskan, ångesten, sorgen - och fanns där för henne. Visade hur duktig jag var.

En av de återkommande sakerna i mammas hysteriska utbrott, var när hon skulle fly hemmet. Hon skrek och grät, förbannade oss barn som var till last, och att hon inte längre orkade med det här livet. Ett av de minnena är kristallklara. Jag sitter i min och brorsans våningssäng, högst upp. Mamma går omkring i vår (evighetslånga) hall, och gapar som alltid. Jag stänger av. Det är den tydligaste känslan, jag blir helt kall. Den här gången går hon längre än hon gjort tidigare, hon tar fram en väska och börjar packa den. Min bror börjar bli lika hysterisk. Av någon anledning är det jag denna gångn som rört upp hennes känslor, en av de få gångerna jag låtit mina känslor pysa över, och min bror skriker åt mig att jag ska be om ursäkt - för att mamma är på väg att sticka. Så för hans skull, säger jag förlåt. Det jag också kan minnas är min tanke "så dra då, dra du bara åt helvete"....

Sen minns jag gången när morsan sa att min bror var försvunnen i Stockholm - och sen några timmar senare valde att säga att hon hittat på allt. Men det berättar jag en annan kväll...nog med minnen för nu.

Ett inslag i sjukdomen som jag på vägen lärt mig att bemästra rätt bra, utan att ta en massa tabletter. Märkte att den medicin jag fick bara lindrade tillfälligt, och sedan kom ångesten tillbaka ännu kraftigare. Så jag började komma på saker som kunde få bort ångesten. Skriva mail/blogg, se en rysare (som man blir riktigt rädd av och glömmer bort det som skrapar och river på insidan av bröstet), lösa korsord, blöta ansiktet med iskallt vatten. 

Men nu är jag inne på min tredje dag av vidrig ångest, och de knep jag lyckats med tidigare funkar inte längre. En vecka framöver kommer sambon att jobba natt, det innebär att jag är ensam både natt och dag. Med mina tankar.... Sonen åker till sin pappa, det innebär inga hämtningar eller lämningar - så jag blir ensam med mina tankar som mal mal och mal. Jag har inga pengar, så jag kan inte åka någonstans och göra något roligt. 

Jag är rädd för veckan, och det finns ingenstans jag kan vända mig. Enda inbokade mötet är parsamtalet - och det ger mig ännu mer ångest. Vi ska riva i något infekterat, och det skrämmer vettet ur mig. Satan i helvete, när ska jag ta mig ur den här eviga karusellen??!! 

Eftersom jag blivit sjukskriven på heltid igen (trots att jag varit det enligt min läkare alltid...) enligt Försäkringskassan - och min läkare vägrar skriva ut intyg innan han pratat med min handläggare, så innebär detta att jag inte kommer få ett öre den här månaden.

Har inte kunnat spara några pengar, för att vi har för mycket utgifter. Så, vad gör jag nu? Min sambo säger att det går inte, vi kommer gå i konkurs - fint stöd.

Jag tror inte det här går mer. Nu kommer jag inte framåt längre.

Thats what going on

Har märkt att mitt favoritställe till att fundera på, duschen, har ändrats. Det är när jag sitter på bussen - oftast på morgonen - som mina tankar kommer farande. Både logiska som icke logiska. Idag sörjde jag, kände hur vågen av sorgen välde över mig och fick mig nästan att tappa andan.

Jag vet inte vem jag är längre.

Det har gått så lång tid, som jag bara har kunnat klara av att klara av livet där och då. Då jag knappt har kunnat fundera vad vi ska ha till middag, än mindre planera för vad som ska komma nästa vecka, nästa månad, nästa år... Jag vet inte vad jag vill, eller vad jag önskar. När jag försöker tänka och känna efter, är det som en mur, ett svart hål. Jag har helt tappat bort mig själv, vem Jenny är. Och det gör in åt helvete ont! 

Det började ju så bra, gick kurs och lärde mig att tänka i känslor, behov och önskningar. Började gilla den väg jag vandrade på, byggde upp mitt eget hem, började ta in saker jag saknat i mitt liv, i mitt och Tias hem. Jag vågade stå upp för mig själv, ta för mig av livet - det som jag längtat efter så mycket under många många år. Började hitta mig, gilla den jag var! Och här står jag nu, gravid i 5:e månaden, med den finaste son man kan tänka sig - och jag vet inte vad det är som händer. 

Allt bara rullar på. Jag har ständig värk, ständigt ont i fogarna - det är som knivar som kör runt runt och aldrig upphör. Jag kan inte fly till maten, som jag alltid gjort. Och visst, man kan se det som något bra - men för mig är det ett helvete, varje dag. Min läkare vägrar skriva ut den medicin jag behöver, för han är rädd om barnet. Tack kära läkare, men hur mår barnet av att jag ständigt är stressad, orolig, ledsen? Han säger att det är i yttersta nödfall som vi sätter in medicinen, och jag undrar bara - när är det? När jag skadat mig själv? 

Idag kunde jag inte låta bli att känna ilska och frustration mot min sambo. Han fortsätter sitt liv precis som vanligt. Han röker  som vanligt (trots att han sagt att han ska sluta många många många gånger) och dricker varje helg.  Han äter när han är hungrig, och sover när han är trött. Han har inga skulder (förrutom lägenheten) för att han betalat av allt sitt när han fick en massa pengar i början på sommaren. Han fortsätter sitt liv, som om allt vore likadant. Och jag känner mig så jävla arg på honom.

För mig har livet blivit totalt upp och nervänt, och hans liv verkar inte beröras. Detta är inget som jag säger är logik, detta är hur jag känner. Jag är trött och less på hela skiten, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är så spyless på hemmets rum och vrår, jag vill bara härifrån! Men inga pengar finns, och inga pengar verkar komma. Så det är väl bara att gilla läget.

Frågan är bara, hur mycket skit kan jag ta?

"Nobody likes
Nobody likes to lose their inner voice
The one I used to hear before my life
Made a choice
But I think nobody knows
No no
Nobody knows"
 

Jag har alltid klarat mig själv, varit en person som inte öppnat mig i första taget. Att visa känslor har ofta inneburit smärta och avvisande - och då är jag hellre tyst och bearbetar saken för mig själv. Jag har blivit en expert på att gömma mina känslor, att gråta när jag är ensam, eller frustrerat låta tankarna mala i huvudet, om och om och om igen. Jag hatar att vara i centrum, att någon ska se min sorg eller ilska. Samtidigt, som jag inget hellre vill än att bli sedd...

Jag är medveten om det här, det har blivit extremt tydligt för mig de senaste två åren. Försökt lära mig att öppna mig, men samtidigt när jag känner mig för ensam i sorgen, eller inte blir bemött alls i det tuffa och jobbiga - då återgår jag till det som är tryggt. Att stänga av...

Och någonstans har det känts okej, att leva i min lilla bubbla - låta andra bluddra på om sitt, och jag finns där - som alltid, en axel att gråta mot, eller någon som lyssnar. För det är jag ju duktig på. Att få höra "du är så bra på att lyssna, vad skönt det känns för mig nu när jag fått prata lite", det har alltid känts så bra, så skönt - att få kunna bidra. Men de gånger när jag håller på att brytas sönder och samman, när jag knappt kan stå på mina ben - då gör orden ont. Jag tittar på personen med trötta ögon, och försöker fånga deras blick. Försöker få henne/honom att se, det jag inte förmår att säga. Fungerar inte....

Nu när jag mår lite bättre, är det inte sorgen som regerar - även om den ständigt finns där. Som en klump i halsen och brännande eldklot i bröstet. Men nu kommer även frustrationen och irriationen fram. Varför blir jag inte bättre, varför lyssnar inte min omgivning på mig förrän jag mår så dåligt att jag inte vill leva längre, varför finns inget skyddsnät för mig, varför varför varför?? Jag vet att jag ensam har ansvar för mitt eget liv, och samtidigt undrar jag - varför kommer jag då inte framåt? Det känns någonstans som om jag börjar ge upp, ge upp om ett bättre liv - eller att det någonsin ska bli bättre än så här.