Jo, nu har det varit tyst länge. Jag har otaliga gånger suttit och tänkt, nu ska jag blogga - men så kommer något i vägen, eller rättare sagt - jag väljer att göra något annat :)

Det har varit en intensiv sommar. Jag har gift mig - yey! Så nu är jag fru Enedahl, och är så lycklig i mitt äktenskap. Bröllopet var fint, människorna som kom bidrog med så mycket skratt, kärlek och omtanke. Blir varm i hjärtat när jag minns dagen.

I övrigt har jag denna sommar påverkats mycket av alkoholmissbruk. Själv har jag bara druckit en enda gång på 3,5 år, men många i min omgivning dricker eller mår dåligt pga att någon familjemedlem/anhörig/vän missbrukar. Det har varit många tårar, mycket sorg, och jag är ännu i sitsen att jag känner frustration och ilska. Men jag har bestämt mig för att söka hjälp och stöd hos andra som varit och är i liknande sits som mig. Jag längtar så att få prata om det, spy ur mig den ilska jag känner inför detta, och hur obeskrivligt besviken jag är över det som har hänt mig denna sommar.  Skulle vilja skriva om det här, men eftersom jag inte vill sänka mig till så låg nivå, väljer jag att inte vara tydligare än så här.

Idag känner jag tacksamhet att jag har min man och mina barn. Det känner jag varje dag, men just idag känner jag att utan de skulle jag inte orka. De får mig att skratta och känna glädje, irriation, förvåning, you name it. De får mig helt enkelt att känna mig levande!

 

malinp

28 juli 2011 20:50

Men jag tror att livet är så, att den familj eller de nära vänner man lyckas omge sig med är dem man lever livet för och med. Bara för att man har biologiska band behöver det inte betyda att det funkar bäst med relationerna till dem. Barnen är vår framtid och just nu är det med dem vi ska leva!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...