dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt bra, extra sömn - klart bäst, säga ja istället för nej - a big no no!! Som min läkare sa, du är en ängel. Okej sa jag, och log. Vet du vad jag menar med det då? fick jag som följdfråga. Nja, att jag vill hjälpa andra, sätter andra framför mig själv osv osv osv.... Ja, delvis svarade då min läkare. Men det jag menade i första hand är att du tror dig vara oövervinnlig, en icke-människa. Mitt ansiktsuttryck hade jag velat se i det ögonblicket. Vad då, så du menar att jag tror att jag är mer än andra då? Nej nej, jag menar att det finns gränser för alla. Och du verkar inte se dem, utan du kör på och tror att du klarar mer än vad du - människan - klarar. Aha, okej...

Att komma till insikt med vad det är jag kommer leva med framöver är så sabla svårt! Jag vill så mycket, och det kanske känns bra just i stunden. Men sedan kommer "baksmällan". Så åter igen behöver jag påminna mig, säg nej, sätt stopp - frågan är ju bara när jag ska göra det! Jag tänjer på gränserna K-O-N-S-T-A-N-T! Jag vill ju så gärna finnas där för mina vänner, min familj - ja till och med för främmande människor jag möter på vägen i livet. Men, jag behöver ju orka med det jag sätter främst - mina barn, min make.

Och det låter kanske naivt, men jag undrar - nu när jag har all vetenskap, den som alla försökt banka in i mitt huvud - hur gör jag nu? Hur lär jag mig att tänka på MIG och inte alla andra. När någon av mina vänner vill ha mitt stöd, och jag egentligen känner att jag inte orkar, HUR gör jag för att bemöta min väns behov utan att känna att jag sviker?

En sak har jag i alla fall kommit fram till. Dags för utvecklingen att komma igång inom det andliga. Nu läser jag bok om den inre healern. Och nu SKA det bli av! Inte för att jag måste, utan för att jag VILL!

Kärlek till mig! :D