I och med att flickan föddes, kändes det som alla dörrar till hjälp med ett tillfrisknande, slog igen. Jag får inte längre vara sjukskriven, vare sig för min läkare eller försäkringskassan. Min önskan om att få hjälp till att må bättre, slängdes tillbaka i ansiktet på mig - och min läkare valde att inte återinsätta den medicin jag behöver. Jag är bipolär, typ 2 - och behöver litium. 

När flickan föddes, fick jag en förlossningsdepression. Jag slutade äta, sov inte och hade obeskrivlig ångest. Ville inte ha flickan, ville bara att hon skulle försvinna. Men jag gjorde det jag skulle, bytte, matade, skötte, hade henne nära nära. Kärleken väcktes efter några veckor, och äntligen kunde jag känna saknad efter mitt hjärta när jag inte var hemma. I och med att jag inte åt eller sov, försvann min mjölk och hon skrek konstant för att hon var hungrig. Därmed slutade jag kämpa för att öka min produktion, och gav flaska. För att orka, orka med allt som hör till ett föräldraskap. Ett beslut jag ångrar djupt idag. 

Igår åkte min mamma hem, efter att ha varit här drygt en vecka. Det var så jävla tufft när hon var här, och ännu jävligare blev det när hon åkte. Jag vill inte vara vuxen. Jag orkar inte med allt detta ansvar. Hur ska jag kunna det, när jag inte är frisk???!!! Jag står på gränsen nu, min ork och min livslut börjar ta slut. Men jag älskar mina barn mer än något annat. Jag kommer aldrig kunna göra de illa. Jag kommer alltid finnas här för dem. Men har de inte rätt till något mer än ett tomt skal till mamma???????

Och DU mår dåligt igen. DU som jag behöver nu, som ska finnas vid min sida och ge lika mycket som mig. DU glider in i din värld, och jag blir stående kvar. Med allt ansvar, med allt det praktiska. Jag skulle kunna ställa krav, men då kommer du försvinna bort ännu mer. 

Moment 22

Men jag älskar mina barn...gud ska veta att jag älskar de mer än något annat.