och för första gången kände jag åldersnoja.

Eller noja vet jag inte om det är rätta ordvalet,

men någon slags ångest kan jag nog kalla det.

Själva åldern är väl inget att oja sig över, men

känslan över "var är jag i livet?" slog mig som

ett knytnävsslag på morgonen när jag vaknade.

Jag har 2 underbara ungar, en utbildning, 

arbetat massor med mig själv, en fin sambo,

bor i en stad där jag trivs. Och ändå - jag 

känner att något saknas. Något viktigt för

mig. Och för att vara riktigt flummig -

jag har inte hittat mig själv ännu.

Har ännu inte riktigt kommit i fas med de

tankar och önskningar jag har av livet. 

Trodde att jag visste vem jag var, men

tydligen gjorde jag inte det....

Var på väg en gång. Kände hur hela

jag utvecklades och blommade upp. 

Men så tappade jag bort det igen...

Nu har jag börjat mitt sökande igen.

Det är bara så svårt när jag är mitt i

småbarnslivet. När någon behöver mig

så mycket som den lilla gör...

Ska försöka hitta tillbaka till det igen.

För det livet var härligt - inspirerande,

glädjefullt, och jag kände att jag verkligen

levde