Idag har vi varit ute två gånger, jag och lillgumman.

Kan intie påstå att det var så lockande, men jag

gjorde det i alla fall. Hon är så härlig där hon tultar

fram på sina ben - stela som styltor. Finast är hon!

När jag var på väg till affären mötte jag en kvinna i

panik. Hon skriker, gråter och jag förstår inte vad

som hänt. Till slut får jag fram att hon lämnat sin

2-åriga dotter utanför affären med sin 6-åriga bror.

Hon skulle bara in och lämna en sak till sin pappa.

När hon kommer ut igen efter 2 minuter är barnen

borta

Jag känner hur hennes ord sakta men säkert sjunker

in och hur det blir alldeles kallt inom mig. Som vid

alla katastrofer, finner jag någonstans ett lugn.

Jag skryter inte, bara berättar hur det är!

Ringer 112, berättar vad som hänt till polisen.

Inom mig är det uppror, men känner att det kan

jag inte ta hänsyn till nu!! Denna kvinnas barn

är borta!! Hon "svimmar" - vet inte vad jag ska

kalla det. Hon är borta emellanåt, sen när hon

vaknar gråter och skriker hon igen. Hemskt...

Det börjar samlas folk. Jag koncenterar mig på

den kvinnliga polisen i andra änden samt den

sköra mamman. Herregud, vad har hänt barnet..

Men så plötsligt

kommer en annan kvinna utspringande från affären

och skriker något på deras språk. Jag vet inte om

de är glada eller ledsna. De springer iväg medan

jag ropar om de hittat henne.

Och de hade de   

Jag plockade upp telefonen från backen där kvinnan

släppt den. Hon kom till sans en stund för att ge ett

signalement på flickan och pojken. Pratar lite med

folket runtomkring som har (ursäkta) idiotiska frågor.

Barnet var borta, barnet kom tillbaka - fira!

Jag går med darriga ben därifrån och tittar på

min underbara unge. Hon har inte sagt ett pip under

hela denna tiden - helt otroligt, men samtidigt inte

så konstigt. Hon kände av våra energier, det var inte

läge att krångla   

Tänker på de föräldrar som förlorar sina barn. Där

barnen försvinner, någon som tar dem. Jag vet inte

om jag skulle klara det - skulle jag ens vilja?

Men tänk, denna gången gick det bra!

Jag firar i alla fall   

 

Cissi

5 maj 2010 22:04

Vad härligt att allt gick bra och vilken underbar insats du gjorde för den mamman :)
kram

 

Madelen

5 maj 2010 22:29

Fy så hemskt, vilken mardröm!
Stackars mamman, vilken panik!
Så skönt att det löste sig till slut.
Absolut värt att fira

 

malinp

6 maj 2010 17:10

Bra att du var där och kunde bistå!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...