eller det "normala" livet kanske man kan säga....

Jag har känt mig som JENNY - hon jag inte sett

på flera år. När jag valsat mellan uppåttjacksfyllda

perioder gentemot djävulssvarta nedgångar. Det

är svårt att hitta sig själv då, att liksom börja reda

i det som är och få ordning på livet igen. Men så

kände jag att något hände, då i början av sommaren.

Mina tankar blev klarare, jag kunde fokusera på en

sak i taget. Och jag stod med förvånad min och nästan

handfallen till en början, innan jag började greppa

läget och - LEVA.

Det har hållit i sig, länge nu. Jag har knappt våga

tro på att det faktiskt är sant, men till slut började

jag släppa ner garden, våga så smått släppa in folk

i mitt liv igen. Ge av den kärlek jag bär inom mig,

den styrka jag gärna delar med mig av - då det finns

över. Och känslan av välbehag bara infinner sig. Jag

njuter av mina barn, jag njuter av min man, jag

njuter av mitt LIV.

Den 14:e, alltså nästa tisdag är det dags för möte med

Försäkringskassan. Det är nästan så mina fingrar darrar

när de möter tangentbordet, jag är både nyfiken och

glad - samtidigt som jag är svinrädd och orolig, inför

mötet. Min kurator - den bästa - ska följa med som stöd.

Jag vet inte om det är detta mötet som påverkar eller

om jag bara har en svacka. Sen igår är jag slut, orkeslös

och lite avstängd. Känner mig irriterad och orolig som

tusan. Jag är dock såååå tacksam att jag får sova!

Önskar dock att mina många timmars sömn kunde göra

mig lite piggare på dagen...

Var med mig

Tänk på mig

Finns för mig

Jag behöver

DIG

Tack för att ni finns och vill läsa mina tankar!