Efter tre månaders väntan och två brev från mig, har jag äntligen

fått samtalet jag väntat på!! Överläkaren på närpsykiatrin här i 

Linköping ringde och sa att han gärna vill hjälpa mig och att jag

ska få träffa honom för samtal. Tårarna sprutade - men denna 

gång av lättnad och en strimma hopp!

Jag vill så gärna tro att det kan bli bättre än så här, och den 

erfarenhet jag har från de tidigare så är det bara bara gott!!!

Jag är så slut och trött, men nu orkar jag ändå fortsätta några

dagar till...tack tack tack, vem nu än som hjälpte mig efter vägen.