i den här nya bloggen. Sen om det är pga att jag bara inte lärt mig den ännu,

eller om jag fortsättningsvis inte kommer gilla den får vällan tiden utvisa.

Hade tänkt få blogga en stund, men lilla fröken brevid mig säger nix, nej,

nope, njet - jag vill vara med dig mamma. Så då får det vällan bli en annan

gång då.

Förvånas över att människor jag känt hela livet fortfarande är totala

främlingar för mig...

Har äntligen hittat låten jag sökt efter så länge -

så nu är vi alla rooooosa!!

Eller något sådant. I mitt senaste inlägg skrev jag

"Och nu då?"

där jag syftade på vad som skulle hända i mitt liv.

Nu börjar arbetet. När balansen börjar återfinna sig

i mitt liv, då börjar det andra arbetet. Och det känns

faktiskt rätt skönt! Dags att åter arbeta med vad

som är bra för mig, hur jag ska göra för att behålla

lugnet och balansen i mitt liv. Vad jag behöver

sålla bort, eller rättare sagt VILKA jag behöver

sålla bort.

Arbetet har börjat

vad händer nu?

Är det här

livet?

Vet ni vad

jag är förälskad

i min familj

börjar få rutin, det börjar bli en vardag

Och jag är rädd

är så jävla trött på dessa ständiga motgångar gällande

min ekonomi!! Försöker vara tacksam för det jag har,

men ibland skulle jag också vilja göra det jag känner

för - utan att behöva tänka på om jag har råd....

Som att få vara hemma så länge jag vill med min dotter

utan att behöva planera varje jävla dag!!!

Prutt

blir det för mig denna höst. Kom tillbaka till verkligheten,

fick en mindre nedåtgång och insåg att det jag orkar med

just nu är att vara MAMMA. Och det är viktigare än något

annat för mig just nu. Om jag studerar samt är mammaledig

innebär det är Bosse måste vara hemma. Och vad händer

då om han får ett jobb? Att jag ska köra på för hårt, eller

avbryta studierna. 

Nej, det blev inget med det denna gången. Men det kommer

ju en vår...får kanske göra ett nytt försök då igen...vi får

se vad livet bär med sig...

och för närvarande är det lugnet i vårt hem som råder.

Jag har en massa "borden" nu, mail som ska skrivas, ringa

samtal, städa undan, laga babymat, diska... Men just nu

tänker jag bara göra precis det jag känner för. Dottern lär

inte sova länge, som vanligt - och eftersom sambon sover

är datorn ledig. Nå, menar det inte som det låter - jag får

använda datorn lika mycket - men jag kan inte påstå att

bloggandet har fått förtur särskilt ofta senaste tiden...

Idag pratade jag med min litiumsköterska. Hon frågade

hur jag mådde och för första gången på obeskrivligt länge

kunde jag säga "bra"... Det kändes konstigt, just att säga

det och faktiskt mena det. Det finns saker kvar, saker 

som jag behöver jobba med och vissa av de som jag behöver

lära mig leva med. Men, det känns ändå helt okej. 

Den som jag är för närvarande, är inte den jag var och

den jag varit. Men kanske jag kan lära mig att leva med

det, uppskatta det som kommer och framförallt - acceptera

den jag är. Förmodligen kommer jag alltid få äta litium,

och då är det nog den här personen jag kommer vara. 

Men samtidigt, har jag bara under de senaste två veckorna

upplevt att jag kan känna äkta glädje, och det är rätt 

skönt ska ni veta...

Ångesten och rädslan som varit störst har backat en del,

låter mina tankar vara ifred och jag tar sakta men säkert 

mig ut i det riktiga livet igen. Nu är det bara viktigt att

komma ihåg, ett steg i taget.