när mitt liv känns rätt grått och tråkigt.

Samtidigt känns det okej att leva

och fint att ha en familj som jag älskar.

Mitt gamla jag börjar så smått suddas ut

även om en del finns kvar. Mina tankar

kommer aldrig sluta matas på, men de

är inte längre lika svarta.

Att stå utanför kan nog valet ses som lätt -

att bara vilja dö och känna att livet är skit

eller ett liv som är relativt okej och det 

flyter på.

Men det är sådan jag varit i 35 år samtidigt

som jag också haft mina manier, mina toppar!

Där livet har varit en dans på rosor, där varje

sak jag lärt mig varit en underbar ny sanning

som skall levas fullt ut. Att skratta tills jag gråter

och gråter tills jag skrattar, känslorna som rasar

inom mig som en tornado. Gör mig matt, gör mig

stark...

Hur konstigt det än låter, kommer jag sakna det.

Inte det svarta, det tunga, men topparna, 

det ultimata glädjeruset, att se meningen med

livet överallt. DET vill jag uppleva igen....

Men jag väljer det gråa l ivet nu

för vem vet

en dag kanske jag kan hitta

en möjlighet till att balansera

den jag en gång var

och den jag nu kommer vara

Så börjar då äntligen litium att verka som det ska på mig.

Det första jag märker är att jag inte längre kan gråta.

Rätt skönt med tanke på hur många tårar jag spillt i

mitt liv, tungt de gånger då gråten skulle kunna bidra

till helande.

Senaste tiden har ett grått täcke börjat linda sig inom mig.

Jag märker att sådana saker som kunnat göra mig arg, orolig,

ledsen tidigare knappt får mig att reagera. Oron saknar jag

inte nämnvärt, men sorg och ilska skulle vara rätt skönt att

känna ibland.

Skrattet finns kvar till viss del. Men jag märker att i 9 fall av10,

skrattar jag bara utåt - jag har liksom en reflex "aha, nu är det

kul, nu ska jag skratta". Och så gör jag det... En jäkla märklig 

känsla vill jag lova.

Men ibland tänker jag "jaha, det är så här andra känner det.

När det säger att jag inte ska oroa mig, eller fundera för

mycket på saker. Det är så här det funkar...egentligen..."

Men vad blir då kvar av mig, av den Jenny jag varit hela mitt

liv tills nu. I 35 långa jävla år... Tänk att du gått in och ut genom

samma dörr, varje dag, varje år - fram till nu. Men så plötsligt

när du ska öppna dörren är handtaget borta. Det är väl så 

det känns. Jag ser de andra dörrarna, vet att de funkar - men

vill jag använda mig av någon av dem?

Jag vet inte...det känns bara så märkligt...

En annan märklig sak - det är ju OMÖJLIGT att hitta något

med Adam Lambert live att lägga in. Förrutom alla gamla

"gay-klipp". Synd att han inte vann - hans röst får mig att

rysa av välbehag!!!!

det blir inte så mycket bloggande sommartid som märkes.

Men det är härligare att vara ute i solen eller umgås med 

familjen istället för att sitta här och häcka. ;)

Kom in på kursen jag sökte, ska läsa pedagogik.

Jag tror jag kan klara det!!

Håller förresten på Brandon i SYTYCD

Min kropp är slut

men min hjärna är

på högvarv

Försöker vila

men den 

vill inte

vara tyst

Trött 

av

att

tänka

Vill bara att det ska vara tyst

för ett tag...

Och det är så härligt att veta hur bra han har det.

Sitter bara med ett stort smile på mina läppar,

ungen som vägrar lära sig simma har visst tagit

några tag. Jippi!!!!!

Jag är tacksam för

mina barn

min fina sambo

underbara vänner

sommaren

kontakten med morsan

i alla fall för ett tag. Morsan har varit här i nästan två veckor

och så har vi haft dop med allt vad det innebar. 

Fullt ös medvetslös i dagarna 3... Farsan med familj var här,

brorsan med tjejen, sambons syskon - det var så mycket folk

så jag minns inte när det var så sist. Och visst var det kul,

och visst skrattade vi mycket - jo då. Men det var också tufft

med att hela tiden finnas till hands och vara trevlig. Aldrig

riktigt kunna få gå undan... Men jo, mest bra var det faktiskt!

Önskar bara jag hade haft mer tid till att umgås med alla...

Så drog jag, morsan och Mattias till Stockholm i 3 dagar. Där

är det ju ständig stress, så är det bara. Men jag trivs där, mer

och mer för varje gång jag åker dit. Kanske för att jag börjar

känna igen mig - vet inte... 

Men nu är jag trött. Jag är så trött så trött så det går inte

med ord att beskriva. Jag skulle helst vilja sova i flera dagar,

men det går inte för jag har min dotter att ta hand om. 

Min älskade finaste underbaraste lilla dotter

Är så trött på att vara trött!

När verkligheten visar sig, jag tror på dig,
jag tror på dig.

Brustna hjärtans kör, ekar i min själ
en visa som jag hört, tiden haft ihjäl.
Ännu står du kvar, du har inte stängt din dörr,
en fråga får ett svar och allt blir som förr.
Å det betyder allt för mig, å det betyder allt för mig.

Mörker väntar ljus, men tanken är ändå,
fånge i det hus, där hopplöshet består
Låt mig bli din hamn, kom in från öppet hav
jag letade och fann, hur lyckliga vi var
Å det betyder allt för mig, å det betyder allt för mig, mig

När verkligheten visar sig, jag tror på dig,
jag tror på dig.
När hela världen säger nej, jag tror på dig,
Jag tror på dig.

Klockan ringer in, makten gör ditt val
olycklig och blind, du sökte vad dom stal
Människan är svag och livet kan va kallt
när viljan släpper tag, så dämpar jag ditt fall
För du betyder allt för mig, för du betyder allt för mig, mig

När verkligheten visar sig, jag tror på dig,
jag tror på dig.
När hela världen säger nej, jag tror på dig,
jag tror på dig.

När verkligheten visar sig, jag tror på dig,
jag tror på dig. (jag tror på dig)
När hela världen säger nej, jag tror på dig,
jag tror på dig.

När verkligheten visar sig, jag tror på dig,
jag tror på dig.
När hela världen säger nej, jag tror på dig,
jag tror på dig