Hörde den för första gången idag

så fin.....

och kom på hur mycket jag tycker om den...

kan kännas som en omöjlighet vissa dagar, alla dagar...

Var finns det plats för mig där ute, bland alla andra som

är så flitiga?

Hur ska jag få ihop mitt/ett jobb, mitt liv, mig själv

till något som fungerar...

Idag sa min samtalskontakt något helt otroligt bra.

När jag sa att jag inte kan läsa när jag mår dåligt,

för att jag inte får in något i skallen kontrade hon med

"Jenny, du behöver inte få in något mer just nu. Det

som behövs är att tömma, få ut allt du bär på där inne."

Och det landade helt rätt hos mig. Det finns så otroligt

mycket inom mig som ska ut. Inte bara en massa tunga

grejer, utan faktiskt en hel del kunskap också! Jag tror

faktiskt att jag kan bidra på något sätt till andra...

Frågorna nu är väl

hur

när

var

Jag vet inte var jag ska börja

och jag kommer skriva om det igen. Men det här är min plats där jag får släppa ut det som äter upp mig inombords. Här får jag tjata om och om igen utan att oroa mig för att någon ledsnar. För gör man det, är det bara att surfa in

någon annanstans...

Just nu går jag igenom en slags förändring i min relation till min far. Det är smärtsamt, tufft, många arga tankar och en massa massa besvikelse. Jag söker svar, men får inga. Att ta upp något med min far känns obeskrivligt långt borta, som en omöjlighet. Mest för rädslan över vad jag skulle få höra. Att mina tankar om att jag inte är älskad, skulle kunna bli sanna ord. Att han varit medveten om det han gjort, hur han valt bort oss (mig och min bror), att han bara hållit den kontakt han "måste" för att inte från omgivningen ses som ett odjur...

Min pappa var här i juli, när Flisan döptes. Sen dess har jag inte hört ett ljud från honom. Förrän för 3 veckor sen, då han ringer och säger på min telefonsvarare "Jag hörde av D att du ville prata med mig...". Han ringde inte för att han ville det själv, utan för att brorsan bett honom ringa. Han har alltså inte hört av sig en enda gång på 3 månader. Ens för att kolla hur hans barnbarn har det. De enda han har.

Min pappa har blivit sjuk. Till 99% har han fått Parkinson. En hemsk sjukdom. Kanske det är jag som ska ringa, höra hur han mår...? Känns inte så där enkelt. När jag blev sjuk för 3 år sen, försvann min pappa ganska omgående. Inga frågor, ingen hjälp... Dödligheten i min sjukdom är hög, 25% - undrar om han vet om det?

Har kommit fram till, i samråd med min samtalskontakt, att jag ska ta en "paus" från pappa. Han har full rätt till att ha kontakt med mina barn, det kommer jag aldrig ta ifrån honom. Men min son har sagt att han inte vill prata med

sin morfar, för han är besviken på honom. Varför? Jo, sonen blev lovad en sommarsemester till hans paradis på jorden - Boden - men hans morfar skaffade istället hund. Min son är hyperallergisk mot hund, så det var bara att ställa om planerna. Har min far pratat med sonen? Nej, självklart inte... Men jag kommer i alla fall inte svara i telefon om pappa ringer. Det är svårt. Men jag har bestämt mig.

Jag är så förbannad. Så JÄVLA arg på min far.

(Sonen hade förresten en toppensommar i alla fall. Fick åka till Örebro och bo där med sin kompis. Han var överlycklig och trots att han var borta nästan en vecka, ville han stanna en vecka till...)

När jag mår som sämst klarar jag bara inte av att ringa till olika instanser.

Då är jag glad att mail finns. Även om det kan bli opersonligt osv, så kan

jag säga som det är. Att just nu klarar jag bara inte att ringa upp. Ring

mig, så kanske det går - men annars blir det inget...

Kan bara inte fatta att jag en gång jobbat som enhetschef. Då jag suttit

med glödande öron efter alla telefonsamtal. Inte konstigt att jag första

året som sjukskriven fick panik så fort telefonen ringde...

Nu har jag i alla fall pratat med psyk, med världens finaste sköterska

som är MIN (nåja, ni fattar vad jag menar...) och hon ska prata med

min läkare när hon är åter till veckan. Jag tror på att de ska hjälpa mig.

Jag måste ju tro...hoppas...

Vad har jag annars kvar?

Åkte på en tripp med sambo och dotter idag. Skulle ha en egen dag och

gå på mässa i Norrköping. Mådde risigt redan innan, men vet hur bra

jag brukar må när jag väl tar mig ut. Sen får jag ju umgås med 2 av

de 3 personer jag älskar mest i hela världen!

Kom dit och kände hur ångestklumpen boxade runt i magen. Andades

och tittade in i min dotters underbara ögon, till henne har jag JÄMT

ett leende - som kommer från hjärtat. Tog av mig jackan och gav mig

in i matchen.

Snabbt kastade sig en kvinna fram som undrade om jag hört talas om

deras tandhälsa. Fick ett mumlande svar av mig och jag drog mig snabbt

vidare. Folk överallt (andas andas andas).... Nästa människa som frågar

om jag vet hur otroligt bra det är med ansiktsakupunktur. "Här, ta en

broschyr, ta en till, ta tre!" (Varför inte 50, 83, 111...)

Greppet kring vagnen hårdnar, kallsvetten bryter fram, jag börjar känna

mig som ett djur i bur. Vill inte skämma ut mig, Bosse, skrämma Flisan.

Försöker hitta mitt inre lugn och tänka på något annat. Drar mig mot

blommorna, hoppas på att jag där ska hitta den andningspaus jag nu

så väl behöver. "SKAAAA det inte vara några vårlökar. Snart skiner solen

på oss igen, och tänk att få se de härliga färgerna skina i rabatterna!"

Helvetes jävla fan

Jag vill vara normal. Jag vill vara tråkig. En fucking jävla Svensson som

bara går och funderar vad som matchar med vad i det IKEA-möblerade hemmet.

Några avsteg dock med krukor, sängar och mattor från JYSK!!

Men icke. Detta är det liv jag en gång valt. Innan jag kom till denna jord.

Av någon anledning, gjorde jag detta val. Försöker hålla mig något så

när vid vett och sans - men nu är jag slut för idag. Nu är det dags att

krypa till kojs och nanna kudden. Ångestens efterdyningar har gjort mig

matt och det värker i kroppen.

Men vet ni vad, min son kom idag. Nu är han här en hel vecka!

Jag firar

Familjen är samlad

att det börjar vända...

hoppas på det

som byggs upp inom mig

ilska som mest kommer från

besvikelse

Från människor i min omgivning

min familj

pissråttorna - nej jag menar

människorna

utan empati

som bara stövlar på mot

sina egna mål -

utan att se sig om

eller för

vilka de trampar på

eller springer omkull

FAN

vad

jag

är

ARG!!!!

Jag vill slå

sparka

skrika

Och ändå väljer jag att

låta bli

Varför?

För att det är tryggt

det är vad jag känner igen

och är van sen alltid...

Och kom FÖR HELVETE

inte och säg vad jag

MÅSTE

för då åker du på en propp