Så länge jag kan minnas har jag älskat sitcoms. Mina vänner

och familj fattade inte hur jag kunde sitta timmar framför

tv-n och skratta.

Men för mig är det så enkelt. Vardagsbekymmer i enkel

tappning. Serverade skratt, kan det blir roligare??!!

Varje dag, flera gånger varje dag, tänker jag på människor

som har det svårt. Och då särskilt barnen. Alla barn i Afrika

som svälter, barn som blir misshandlade - fysiskt som psykiskt,

alla barn i Sverige som har föräldrar som struntar i dem eller

trycker ner dem. Dessa barn tänker jag på, varje dag.

Jag får ibland tvinga mig själv att tänka att det hjälper inte

dem att jag ältar detta dagligen. Även om jag känner skuld

till att jag egentligen inget gör för dem.

Förutom att älska, respekter och ta hand om mina egna barn.

Vad har då detta med sitcoms att göra? Svaret är enkelt.

Det får mig att glömma mina tunga tankar, får mig att inte

sitta med ångesten fastklamrad på min trötta rygg. Jag kan

stänga av det mesta av min hjärnverksamhet och bara vara.

Därför älskar jag sitcoms. Och våga inte ta det ifrån mig!

Sen jag var 15 år har jag fått 500 kr av pappa till jul.

Får det fortfarande och är nu 35. Detta har sedan en

tid tillbaka inte känts bra. Mina syskon får presenter

för tusentals kronor. En gång skrattade pappa när de

"lurade" lillsyrran att hon "bara" hade fått en cd-spelare

i julklapp. Som förmodligen gick på 500 spänn....

Ville dra med mig på det som var roligt, jag kunde

tyvärr inte se det.

Vad gör jag nu? Skickar tillbaka pengarna, behåller de?

Jag vet inte...jag vet bara inte....

jag skulle vilja skriva om idag. Vad som hände under mammas

besök här, Björns uttalande på slottet igår, hur "synd" det är

om min pappa som är så sjuk - medan ingen säger så om mig -

troligen för att min sjukdom inte syns utanpå.

Men jag tror inte jag ska skriva något alls om det idag.

Bara låta musiken tala sitt språk. Jag gråter en massa fortfarande,

känns både skönt och jobbigt. I morgon ska jag prata med min

psykiatriläkare, får se vad som bestäms. Vill inte bli en testdocka,

behöver vara frisk nog att ta hand om barnen.

Igår funderade jag, vad är mitt liv värt egentligen? Förmodligen en

hel del för att jag har barn, men annars då? Känns inte som deppiga

tankar, bara tunga och meningslösa.  Men jag vill inte dö, inte nu.

Vill leva för mina barn. Önskar bara att jag skulle vilja gör det för

MIN SKULL

och jävlar i min låda

trodde inte jag kunde

bli så skräckinjagande!

Fy bövelen så skönt det

kändes - I feel good!!!

och som alltid känner jag en lättnad att det är över.

Har egentligen inget emot julen, men det blir så överdrivet

ibland att jag känner mig trött på det. Varje jul tänker jag

på dem som inte får fira det på ett bättre sätt, och främst

de barnen som får uppleva en jul med alkohol, bråk och skrik.

Vill så gärna bidra till dessa barn på något sätt, men har ännu

inte kommit på hur..

Morsan är här. Och som alltid, lämnar hon en tung stämning

över hela hemmet. Hon vill synas och höras mest, mer än

vad våra 2 barn vill. Det är tungt, och gör att jag mår satans

dåligt. Vi har redan kommit i en diskussion med varandra som

tog mer än det gav, och för att jag ska orka med de dagar som

är kvar, väljer jag att hålla tand för tunga. Hon vet allt, hon

kan allt, hon förstår allt - det finns ingen som är så bra som hon!

Har fått en läkartid till i morgon bitti. Svår yrsel samt illamående

gör att jag var tvungen att söka hjälp. Varje morgon står jag

och gråter i duschen, en förtvivlad utmattad gråt. Bosse har åkt

iväg till sin mamma i Skövde. Jag saknar honom redan, trots att

dörren precis slagit igen bakom honom.

Jag vill bara att det ska vara den 4:e, då är allt över....hoppas

jag....saknar trygghet, närhet, kärlek, ro.

vill jag önska alla

en riktigt fin jul!

Det blev rätt kaotiskt förra veckan.

Var hos läkaren, fick höjd dos på

min nya medicin. Samma natt fick

jag en mani som heter duga. Sov

max 4 timmar, tankarna rusade fram

i skallen på mig. När jag steg upp

på morgonen var jag inte ens trött

utan full av energi och kände att

jag kunde bestiga berg. Började

genast planera allt jag skulle göra,

städa ur skåpen, skura igenom

badrummen - från topp till tak.

Varför inte baka lite inför jul, gå

igenom mina kläder och skänka

bort det jag vill ha....

Som tur var hade jag telefontid med

min litiumsköterska samma dag. Hon

tog kontakt med min läkare som ringde

mig direkt. Hon sa stopp stopp, nu drar

vi i handbromsen omedelbart! Så det blev

ändringar i medicinen igen, och jag fick

sömnmedicin (som jag aldrig tog) och

ska prata med henne igen idag.

Idag känns det rörigt värre. Har fullt

hela dagen, samt att kära moder har

kommit. Avlastning - absolut, men

samtidigt rädsla över att hon ska ta

mer av min energi än hon ger.

Trött, virrig, men faktiskt -

en aning gladare!

och tydligen har jag haft det med min läkare.

Hon är helt enkelt toppen!!!

Vill aldrig byta, om hon fortsätter på det här

sättet.

Höjd dos på Voxra, sen ska jag få en

samtalskontakt - äntligen!

Fick också reda på att anledningen till att

jag inte kan gråta, är för min depression.

Inte medicinerna, som jag trodde var

boven i dramat...

Trött idag, blir nog en tidig kväll

Natti