Låt mig samla alla bitar som spritt sig omkring mig

låt mig vara ifred

lämna mig inte

jag är rädd

stark

glad

olycklig

Smärtan jag känner inombords

är olidlig

i samma ögonblick jag ser in

i mina barns

min sambos

ögon

sprids den i vinden

När jag inte längre har den

kontakten med den

kärleken

är jag fångad igen

i det vidriga

tunga

sega

brännheta

klistret

Fuck, jag vet inte hur mycket mer jag pallar

och ändå går jag upp varje dag

för att vara

mamma

sambo

jag

Har känt att det är dags igen. Smärtsamt som fan, både kroppsligt och

själsligt. Men nu är den här igen, depressionen. Eller igen, det är väl

alltid en ny som kommer på besök. Denna hade tröttheten i bagaget.

Slut så in åt bara den. Sover sover sover, men är ändå trött. Sov 4 timmar

mitt på dagen (!!!), hade nog kunnat sova mer men fick ångest över att

jag sov bort hela dagen och steg upp.

Tur att Bosse är hemma. Tack gode gud för min underbara älskade

finaste sambo och vän. Vad vore jag utan dig mitt hjärta.... Oron över

att det blir strul på jobbet hans finns där, men vad ska jag göra? I

detta skick orkar jag bara inte ta hand om vår dotter själv - hur go

hon än är, hur mycket jag än älskar henne - mitt lilla sockertroll...

Har bett en vän om hjälp denna gång, eller rättare sagt två. Den här

gången kommer jag inte försöka tro att "ensam är stark" - vilket

jävla skitsnack för den delen... Och ändå är det jag som oftast bär

den största fanan i det tåget....

Jag är glad för min familj, för mina vänner. Jag är just nu nere för

räkning, men ta mig tusan om jag inte segar mig upp precis när

domaren räknat till 9! Har mer stöd denna gång, men jag behöver

alltid mer - var inte rädd för att erbjuda mig - jag tar tacksamt

emot!!!

Kärlek, kraft och kramar mina vänner och alla som jag känner

Jag vill svära skrika gråta - men det går inte.

Det gör så jävla ont....

när jag ser hur människorna på darrande ben ställer sig på en scen för att

leva ut sina innersta drömmar.

Det berör mig när jag ser deras inre glöd lysa i deras ögon,

hur den första tonen darrar till innan den klingar klart genom

lokalen.

Att se glädjen när de tar emot publikens jubel och firande -

är oemotståndligt.

Jag trodde inte Talang skulle beröra mig så mycket...

...häftigt....

Sitter och ser på Dokument utifrån som visats ikväll. De tar upp om barnaga. Något håller på att hända i samhället, det är som att det börjar bli mer accepterat (!!) och försvarbart att SLÅ barn!! Straff till de vuxna som slagit barn - vare sig det är förälder, lärare, utomstående - minskar kraftigt. Det man pratar om är, dagens ungdom visar ingen respekt för oss vuxna.

Men då undrar jag - VEM är det som uppfostrat och uppfostrar dessa barn??!!

Att lära sig visa respekt, empati och varsamhet både gällande ord och handling - det är ju något som VI vuxna ska lära dem!!??

Vi ska stå på barnens sida. Det är de som är viktigast, så är det bara. Och ärligt talat, vad visar man för respekt genom att gå till fysisk handling för att man blir provocerad? Pinsamt och förbannat illa!

Det gör ont i min själ när jag hör om dessa barn som far illa, med ett slag av en vuxen, av flera slag, misshandel - både fysisk och psykisk. För mig är det fullkomligt O-F-A-T-T-B-A-R-T att man kan göra på det här sättet, och än värre är dessa människor som ger credit till monstrena!!!

Jag är lugnare nu. Har fått skriva av mig. Men det gör ont, och smärtan blir bara större om jag inget kan göra. Jag måste göra något för dessa barn.Om jag bara kunde komma på

VAD!?

och äntligen är det vuxentid som gäller. De senaste veckorna innebär vuxentid att halvsova i soffan efter att ha plockat undan nappar, leksaker och diskat undan efter middagen. Tvätt och städ har vi lagt till helgerna, och på många sätt är det en usel idé. Men vi måste ju göra på det sätt som funkar för oss. Just nu är det på det här viset som är bäst.

Trötta är vi båda. Som alla "småbarnsföräldrar". Flisan vaknar fortfarande på nätterna, men somnar om lika fort. Dock kan jag säga att i detta skede skulle jag kunna ge min högra hand för några dagar med hel natts sömn - det är länge sen nu. Min högra hand, jag är vänsterhänt.

Har fortfarande vansinnigt svårt att ta mig ut på dagarna. Nu har det också blivit för att dottern valt att sova på en tid då det är aktiviteter att gå på. Men vissa dagar är det jag. Jag som inte klarar stressa, jag som drar mig för att behöva prata med folk, jag som hellre vill vara hemma. Trist som bara den. Och det dåliga samvetet ringde för länge sen på dörren och krävde inträde. Jag min idiot lät henne komma in. Det måste vara en hon, jag känner det på mig.

Är trött på mina suckar och djupa, mörka tankar.

Jag saknar mitt skratt.

Hans rena röst och enkelheten i låten fångar mig - direkt!

Ibland träffar jag människor som jag känner mig osäker tillsammans med. Där orden inte vill infinna sig och känslan av osäkerhet kryper sig på. Funderar ofta på det, känns som ett stort hinder i kontakt - samt att jag vill kunna vara den jag är, inte fundera på om det jag säger är rätt eller fel. Bara vara, den känsla som jag ofta saknar.

Har nog kommit en bit på vägen i mina tankegångar. En del av de människorna jag har svårt att hitta en skönt kontakt med, upplever jag inte äkta och ärliga. Känns som om de inte visar mig den de är, utan bara någon de vill vara. Visst, man behöver inte fläka upp sig för allt och alla - visa sitt inre, som man (förhoppningsvis) är väldigt rädd om. Men för mig är det inte svårt att komma någon nära, om jag får se en gnutta sårbarhet. Kanske får det mig att vilja bidra med något, ord, tröst, empati, lyssna - istället för att försöka hitta något jag kan tro på i den människans ord och handlingar.

Att jag sedan känner mig svag med dessa människor gör det inte roligare. De som känner mig, säger ofta att jag är en stark person. Och det kan ibland kännas tungt att bära, för jag är verkligen inte alltid stark. MEN - när jag väl är i närheten av dessa människor som gör mig osäker, det är då jag saknar denna styrka som jag faktiskt vet att jag har inom mig.

Luddigt - jag vet.

Idag känns som en okej dag. Har inte vaknat med en klump i mage och hals, det är mycket skönt. Älsklingen åkte till jobbet som vanligt, usch så jag saknar att ha honom nära om dagarna. Stora grabben åkte med bussen, är fortfarande mäkta stolt att han klarar resorna till skolan själv. Och så har vi lillhjärtat som bara går och går och går här hemma. Duns, i golvet, knorra lite, och så upp igen på vingliga ben som bara blir starkare och starkare.

Finns inget jag älskar mer än mina barn och min sambo, mitt hjärta är överfyllt av kärlek som jag både ger och får. Så vackert.