så länge valde farsan att prata med mig efter att vi inte talats vid

sedan Flisans dopdag 11 juli förra året. Tänk vad han måste sakna mig

och sina barnbarn!! Japp, ironi så det stänker om det...

Min kurator har gjort det igen! Fixat och trixat, så idag fick jag en tid

till min läkare, akut. Ändring i medicin samt sjukskriven på 50%.

Hoppas också (fucking jävla) Försäkringskassan går med på det också.

Jag är så trött

ända in i själen trött

men

jag är så glad för mina vänner!

Carina och Carina, tack för

all er hjälp ni gett och kommer

fortsätta ge.

Jag kan inte säga annat. Han kan ta mina tårar,

min ångest - ja allt! Jo då, jag vet att han får

betalt för det. Men tänk hur många (!!) som

säger att de träffat människor inom vården som

inte hör hemma där!

Det smärtar i själen, gör ont när jag andas,

mitt huvud - ja hela min kropp, är tung som bly.

MEN

Jag har världens bästa kurator!!!!!!!

om att det ska bli lättare

Kroppen är tung

sinnet är tungt

sorgen i mitt inre

är det tyngsta

Jag älskar mina barn

vansinnigt mycket

likaså min bästa sambo

Vet bara inte hur jag ska

orka

Tack Malin för tipset om artiklarna. Det var mycket givande,

särskilt sidan jag länkar till. Det är så SKÖNT att veta att det

faktiskt finns andra som är som MIG!!   

http://www.fsa.akademikerhuset.se/tidskriften/arkiv/2010/TA32010/Sidor/lektorn.aspx

så vänder det. Jag började känna en förändring men vågade inte hoppas.

Ville inte säga något, ifall det inte var sant. Men jag väntade och höll

tummarna blå. Och lite lite, dag för dag, började det vända. Jag är sliten,

trött och klarar inte mycket efter denna pärs.

Men jag klarade det denna gången, och nu hoppas jag att denna känsla

av lugn och "nöjdhet" ska hålla i sig länge!!!!

Jag är så tacksam för att ni finns vänner, med era fina ord som stöttar.

Vill också dela med mig när livet inte är tungt och grått. Just nu kan

jag se färgerna på träden och himlen, jag kan se in i mina barns ögon

och bara känna glädje utan skuldkänslor. Jag kan älska, skratta, ge

av mig själv, och njuta av mitt liv.

DET vill jag dela med er!       

Idag har vi varit ute två gånger, jag och lillgumman.

Kan intie påstå att det var så lockande, men jag

gjorde det i alla fall. Hon är så härlig där hon tultar

fram på sina ben - stela som styltor. Finast är hon!

När jag var på väg till affären mötte jag en kvinna i

panik. Hon skriker, gråter och jag förstår inte vad

som hänt. Till slut får jag fram att hon lämnat sin

2-åriga dotter utanför affären med sin 6-åriga bror.

Hon skulle bara in och lämna en sak till sin pappa.

När hon kommer ut igen efter 2 minuter är barnen

borta

Jag känner hur hennes ord sakta men säkert sjunker

in och hur det blir alldeles kallt inom mig. Som vid

alla katastrofer, finner jag någonstans ett lugn.

Jag skryter inte, bara berättar hur det är!

Ringer 112, berättar vad som hänt till polisen.

Inom mig är det uppror, men känner att det kan

jag inte ta hänsyn till nu!! Denna kvinnas barn

är borta!! Hon "svimmar" - vet inte vad jag ska

kalla det. Hon är borta emellanåt, sen när hon

vaknar gråter och skriker hon igen. Hemskt...

Det börjar samlas folk. Jag koncenterar mig på

den kvinnliga polisen i andra änden samt den

sköra mamman. Herregud, vad har hänt barnet..

Men så plötsligt

kommer en annan kvinna utspringande från affären

och skriker något på deras språk. Jag vet inte om

de är glada eller ledsna. De springer iväg medan

jag ropar om de hittat henne.

Och de hade de   

Jag plockade upp telefonen från backen där kvinnan

släppt den. Hon kom till sans en stund för att ge ett

signalement på flickan och pojken. Pratar lite med

folket runtomkring som har (ursäkta) idiotiska frågor.

Barnet var borta, barnet kom tillbaka - fira!

Jag går med darriga ben därifrån och tittar på

min underbara unge. Hon har inte sagt ett pip under

hela denna tiden - helt otroligt, men samtidigt inte

så konstigt. Hon kände av våra energier, det var inte

läge att krångla   

Tänker på de föräldrar som förlorar sina barn. Där

barnen försvinner, någon som tar dem. Jag vet inte

om jag skulle klara det - skulle jag ens vilja?

Men tänk, denna gången gick det bra!

Jag firar i alla fall   

Gråtig och nedstämd

Känner mig som världens

sämsta morsa och sambo.

Ledsen också över

vänner

som försvinner.

Jag kan väl i alla fall

få veta om jag gjort

eller sagt

något?

Snart öppna förskolan.

Oh, så motiverad jag känner mig.

Undrar hur jag ens ska orka klä

både mig och dottern.

Kärlek till er alla!

Alla vänner som ställt upp för mig på olika sätt

via ord

telefonsamtal

tankar

ja allt!

Jag mår skit

men att veta

att ni finns där

ute någonstans

gör mig

gott

Jag vill veta att ni gör skillnad

för mig med er omtanke

I morgon börjar Bosse jobba igen.

Hela min kropp skakar av ångest

och rädsla över ensamheten

och ansvaret som kommer med det.

En dag i taget

en dag i taget

en dag i taget

Upprepar jag det nog många gånger,

kanske mina tankegångar börjar följa

det mottot....

Kram, kraft och kärlek till er!!