....jag skriker inombords.....ångesten är svår att hantera.

Sorgen, som egentligen inte beror på något hemskt som

hänt - den bara finns där och skaver hål i mitt bröst.

Vill komma upp ur det här helveteshålet, himlen ovanför

mig är blå och jag VET att det finns något bättre där.

Någon annanstans. Än här, nere hos mig där det är svart,

trångt och tungt att andas.

Är trött på att tycka synd om mig själv, men... just nu

tror jag att jag inget annat orkar.... Fan

Ska jag skriva något om det? Ljusen som fladdrar lätt i vår lägenhet, julgranen som redan hunnit välta en gång - bara en enda pumla gick sönder.... Maten var god, men jag har ätit den förr. Det var en behaglig julafton.

Jag mår skit. Sorgen i mitt bröst har åter fått fäste och växer sig större. Klumpen i  halsen expanderar även den, och gör det både svårt att andas och tala. Herr Ågren har tagit mig i ett strypgrepp och vägrar att släppa, trots att jag upprepade gånger har bänt löss hans kalla hårda fingrar från min hals, mitt bröst...

Vågade säga orden "jag mår bra, riktigt bra". Och det var ju sant! Det började vända i juni/juli, och sen dess har det varit på topp. Eller inte topp, där får jag ju heller inte vara - men det har funnits en vardag. Jag har kunnat gå upp utan att plågsamt sätta fötterna i golvet och resa på min fylliga lekamen. Har kunnat skratta utan att tänka på att jag gjort det - mmm, låter konstigt, men tydligare än så kan jag inte skriva. Har pysslat hemma, till och med städat och tyckt det varit roligt!

Men nu. Nej. Grått? Svart. Trött, så trött så jag inte kan beskriva det med ord - nej, det är fullkomligt obeskrivbart. Vill inte leva, men ändå är jag rädd för döden. Kånner mig sur, trött, irriterad, oberörd, för berörd, ensam... Jag behöver fyllas på med någon slags energi - önskar det fanns på burk.

Ska gå nu.

Bye

Det är helt otroligt vad jag fått mycket kärlek och omtanke de senaste dagarna. Det känns så obeskrivligt skönt inom mig så jag kan inte få ord på de känslor som far inom mig. Det gör fortfarande ont, men jag vet att jag klarar det - tillsammans med mina vänner. Alla fina ord som skrivits och sagts till mig, till och med människor som jag aldrig ens träffat eller pratat med har hjälpt mig och tänkt på MIG!!!

Tyvärr finns inte min mamma där för mig. Och det vet jag nu att jag behöver acceptera för att kunna gå vidare i livet. Det jag också börjar inse är, att för att få kärlek behöver man ge kärlek. Tur att jag är så bra på det!  

Jag vill i alla fall visa min tacksamhet till er fina härliga underbara TJEJER som visat hur mycket ni faktiskt bryr er. TACK!!!   

Sov mitt på dagen. Tog en stund innan jag kunde komma ner i varv,

var så spänd så jag vibrerade i hela kroppen. Nästan så jag svävade

en bit ovanför madrassen... När jag vaknade var ångesten enorm i

styrka. Skakade, svettades, tankarna bara åkte runt runt. Till slut

kräktes jag... Har aldrig hänt förr. Det blev inte bättre efteråt.

Så till slut fick jag "krypa till korset", tog 2 tabletter ångestdämnande.

Det har inte hänt på 1 år. Känns som ett nederlag. I mitt huvud

vet jag att det inte är det, men min känsla i bröstet säger något

annat.

Smärtan i mig gör så vansinnigt ont. Känner mig både tom och

full med en massa jobbiga tankar på en och samma gång. Började

förra veckan, och sedan har det bara blivit mer och mer.

När ska jag våga stå upp för mig själv?

Våga säga, att nu är det nog?

Svårt att skriva allt som är i mitt huvud. Vill inte utelämna någon

här. Samtidigt kanske det behövs, jag vet inte.... Fick mess från

min mamma. Från ingenstans får jag frågan "Varför hatar du mig

så mycket? Du kränker mig. Har du hört talas om empati?!?"

Jag hamnade först i chock. Sov nästan inget den natten. Trodde

jag kunde stå emot. Men det gick rakt in i mig. Jag förstår absolut

ingenting. Vad har hänt, vad har jag gjort, vad har jag sagt???

Får inga svar, så allt blir hängande i luften.

Jag saknar en mamma. En mamma som ser mig, som sätter mig

främst - alltid. En kärleksfull mamma som säger "jag älskar dig".

En mamma som stöttar, som lyssnar, som inte dömer mig för

de val jag gör i livet. Så jag saknar en mamma....

Fan, vad det här är smärtsamt

Mycket händer nu. Har dragit igång samverkansträffarna och är 2 dagar i veckan på dem. Funkar väl okej. Trodde dock det skulle vara roligare och mer inspirerande, men det kanske kommer. Jag kommer mig i alla fall ut på något, och det är behövligt vill jag lova. De andra dagarna går jag som ett djur i bur. Tittar på tv, läser och sover. Thatś it. Nå, möjligtvis träffar jag någon av mina fina vänner också emellanåt. Livet är helt okej. Inte superkul, men det funkar.

Idag är det en tung dag.

Tankarna känns tunga, kroppen känns tung och jag vill inte göra annat än sova. Så klart är det julfest ikväll, och vi ska dit. Ska bli mysigt att se barnen sjunga, men sen vill jag helst av allt åka hem. Har haft turen att vara klassförälder den här terminen, så jag "måste" stanna och dela ut blommor....kul....

Japp, jag vet - i morgon är en ny dag, det kommer bli bättre och framförallt det löser sig. Men just nu skiter jag i det. För jag har lärt mig att leva här och nu, och just nu känns det skit!

Bara så ni vet

att jag städat idag! Inte bara att det luktar gott och inte

dammråttorna anfaller längre. Nej, det här är en milstolpe

i mitt liv. Det är första gången på 3 år som jag frivilligt

tagit fram dammsugaren och moppen!! Ingen som bett mig

eller för att någon ska komma för att hälsa på. Bara för att

jag kände för det.

Det är svårt att känna igen mig själv. För snart 5 år sedan

var jag superkvinnan som klarade allt. Tog hand om barn och

make, städade och lagade mat, tvättade - ja, det mesta helt

själv. Jag fick i nerverna om jag såg ett dammkorn någonstans,

eller om det var pappershögar där det inte skulle.

Sen blev jag sjuk.

Plötsligt släppte jag allt, förutom att vara mamma. Jag

slutade nästan helt att bry mig om hemmet. Städade när

det verkligen inte gick längre, och självklart lagade jag ju

mat till sonen. Men i övrigt, nej. Jag var helt död, på

många olika sätt.

Men vet ni, jag börjar vakna till liv igen. Jag tar det sakta,

men på stadiga ben - för första gången på snart 5 år!!

Jag känner mig lugn och tillfreds med mitt liv

och det är så obeskrivligt skönt!

Efter en orolig natt med bråkig mage gör jag mig i ordning för dagen.

Fått sova en orolig timme nu på dagen, vaknade dock med dunkande

hjärta, trist! Tror jag är så pass pigg att jag kan gå på träningen ikväll.

Fått behålla min mat, och magen är för närvarande tyst och lugn.

Men denna oro gör mig galen!

Och det värsta är att jag börjat notera var det kommer ifrån. Det

är varje gång jag ska göra något som skiljer sig från min nuvarande

vardag. Nämligen vakna, lämna dotter hos dagmamma, gå hem och se

tv/sitta framför datorn, träffa mina vänner, hämta dotter, vara med

min familj innan det är dags för sängen. Det är ju sjukt!!!! Jag är helt

skakig och mina tankar är svåra att samla, känner mig stressad helt

enkelt. Försöker varva ner på de sätt jag kan, men det är inte lätt ska

jag säga dig.

Kämpar på, tänker inte backa nu. Bara jag håller mig ovanför vattenytan

så ska det gå! Men det känns konstigt, med tanke på hur mitt liv

var före allt det här. Det mesta är så klart bättre nu, men vissa saker

med mig själv känner jag inte alls igen....