Senaste inläggen
Vaknar upp efter en lång sovmorgon, känns först så otroligt skönt. Sen märker jag hur något börjar krypa inom mig och kroppen blir spänd som inget annat. Min första tanke efter att ha njutit en stund av min goa sköna säng, är "fan, bara inte klockan är för mycket nu!". Tar med en darrande hand upp mobilen och ser att klockan är 10.17 Inser snabbt att klockan efter sommartiden är 11.17 FAN FAN FAN!!! Tar ett djupt andetag, försöker tänka något positivt - men det är svårt med någon som väser i mitt öra "du är så obeskrivligt lat, varför tar du inte hand om ditt barn, sova kan du göra i graven, och du som skulle städa och tvätta idag - ska du låta din man ta hand om det - han som jobbar hela veckorna!!". Mitt inre skriker åt rösten att hålla käften, jag orkar inte höra - jag VET ju egentligen att det den väser inte är sant - jag jobbar precis lika mycket om veckorna fast i hemmiljö. Men icke, den fortsätter mala och mala, tills jag håller med - jo, jag är en usel människa, sambo och mor.
Kliver till slut upp på skakiga ben. Hör min älskades röst, och lilla hjärtats glada tjut. Inser att han hänger upp tvätt. FAN, det var ju inte han som skulle göra det - det var ju jag!!! Får mig ännu en käftsmäll av den bittra, kalla ångesten och det knyter sig i magen. Försöker le mot de jag älskar så mycket, samtidigt känner jag irritationen över min "dålighet", och kan inte låta bli att fräsa.
Det är ju inte det jag vill. Det är inte så jag vill vara. Biter ihop och ber om ursäkt, smeker min älskades kind, kramar finaste dottern länge länge tills hon protesterar och vrider sig ur min famn. Vill inte ta tabletter, men kanske jag borde för att inte...ja, vad?? HATAR de tabletterna, de gör mig svag, trött och frånvarande. Men de låter mig få andas utan att det gör ont, de tar bort den väsande rösten. Vill inte, vill, vill inte, vill....
Får se vad det blir idag - idag börjar i alla fall mammaveckan - och inget kan göra mig lyckligare just nu.
Jag har ta mig tusan ståpäls över hela kroppen - rösten, blicken, koreografin!!!!
WOW!!!!!!!!!!!
önskar ofta att jag bodde i Danmark eller nåt annat litet land så jag slapp ha nära och kära så långt ifrån. Det är så trist att aldrig kunna gå över på en fika och bara snacka skit. Att inte kunna hjälpa varandra när man behöver det. Finnas där för varandra helt enkelt! Pengarna spelar ju störst roll, i alla fall för mig. Har tyvärr insett att jag har blivit rädd för att resa, särskilt med Flisan. Blir svettig bara av tanken att vi måste åka bussen här i stan -så det är ju bara tänka sig en resa med tåg upp till Boden....
Men jag saknar mina vänner. De som känner mig väl och som jag kan vara mig själv med. Som jag kan vara helt ärlig med, och som jag kan vara ett stöd till utan att känna mig som en slasktratt.
Som tur är har jag tre fina vänner här i stan. Tyvärr ses vi inte alltför ofta, förmodligen för att de har annat i sitt liv liksom jag. Önskar jag vore modigare, kunde anmäla mig till någon kurs eller något, bara för att få komma iväg. Men, inte nu - det får komma sen.
Idag var vi iväg på öppna förskolan igen - och tänka sig, jag hade riktigt trevligt! Skrattade till och med riktigt flera gånger, det var härligt. Just nu känns det som om jag har en tung hjälm på huvudet, som gör så att mina ögon knappt kan hålla sig uppe. Men så kommer det en ljusglimt och jag blir så tacksam. Det härligaste är när jag ser in i min dotters vackra blå ögon och känner kärleken som svämmar över.
Den gör mig så maktlös. Känns som om luften inte kommer riktigt
ner i mina lungor, så jag sitter och suckar och gäspar helt tiden.
Samtidigt som jag skakar i kroppen och är spänd som en fjäder.
Försöker verkligen trycka bort den, men jag kan inte riktigt styra
vad som händer. VET att jag inte håller på att dö, det är bara så
jävla enerverande att inte bara få vara....
Jag känner mig också ensam. Har svårt för att ta mig ut, och det
gör att jag blir isolerad. Tvingar mig ut ibland, för att Flisan måste
få vara bland andra barn. Men jag avskyr nästan varje minut, tittar
hela tiden på klockan och vill att det ska vara över.Skulle behöva
något slags stöd, men jag vet inte vad.
Nu ska jag väcka lillgumman och så är det till att sätta sig emot
ångesten och ge sig ut. FAN, vad jag hatar det här.
jag sitter och försöker tänka hur bra mitt liv är, egentligen!
Har en helt underbar sambo som jag är dödligt kär i, två friska
underbara ungar, ett fint hem osv osv osv.
Har tvångstankar om att jag inte får tänka att jag mår dåligt,
för då kommer något att hända så jag VERKLIGEN får något
att må dåligt över!!!!
Om jag hade haft reumatism, cancer, als, parkinson - skulle
jag tänka samma sak? Skulle jag kunna negligera min värk i
kroppen för att försöka inse hur bra mig liv egentligen är?
Blir trött och irriterad på mig själv. Om jag inte ens kan
acceptera och förstå min sjukdom - hur ska jag då kunna
förvänta mig att andra ska göra det?
Sorgen kring det har väl alltid varit att det är så få i min
närhet som verkligen försökt förstå vad jag går igenom..
Och att när jag mår bra, då är jag frisk liksom....
Fast, i ärlighetens namn - så tänker jag ju själv också!
Glömmer det som är tungt och jobbigt, för att fokusera på
det jag önskar och vill med livet. Och visst det låter ju
sunt, men det är en sådan enorm besvikelse när jag till
slut inser att vissa saker kommer jag inte kunna göra.
Som det är för andra som har en fysisk eller psykisk sjukdom.
Visst går det att resonera som så, att ingenting är omöjligt!
Men jag är inte alltid beredd att ta de konsekvenserna som
kommer från det tankesättet.
Har träffat andra nu med samma diagnos som mig. Och
jag inser hur lyckligt lottad jag ändå är på ett plan - jag
kan se saker i mitt liv som kan firas! Och det är som jag
redan skrivit, min sambo och mina barn. Min kära älskade
Bosse, han har funnits vid min sida ständigt ständigt.
Finns ingen som du. Du är mitt allt. Finaste du...
vill inte vara bland folk. Lillgumman har börjat få hemska utbrott
sen några dagar tillbaka. När hon får de utanför hemmet är det
vidrigt. Igår slog hon flera gånger sitt lilla huvud i golvet så idag
har hon ett stort blåmärke i pannan.
Och ja då, jag är fullt medveten om vad jag ska göra. Men som
sagt, för mig är det inte alltid så bara med vad man bör göra
och vad man gör.
Det är väl bara att du tänker dig att vissa dagar har jag migrän
i själen. Tyvärr har jag dock inga tabletter att ta så värken lättar
lite - det är bara att vänta och se om det blir bättre.
Nu ska jag verkligen göra ett försök att ta mig ut. Tror det gör
både mig och dottern gott...
är det dags för imorn. Är uuunderbart att kunna ligga och dra sig
en morgon i veckan. Känner stor tacksamhet över det! Nu lägga
sonen innan jag själv ska krypa till kojs.
Mina tankar om att öppna eget blir starkare och starkare -
men fy så läskigt ändå det känns! Önskar jag hade någon
med mig, istället för att köra själv. Nåja, den som lever får se!
av min kurator att jag ska ha egentid. Så.... Igår tog jag beslutet.
Nu ska jag gå själv på bio. Har många gånger funderat på det. Att
få se en film - helt själv! Bokade en biljett, och idag är det dags.
Egentid - bara jag, filmen och en stooooor godispåse! :)
Nu hoppas jag bara filmen är bra också!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|