får aldrig sova ordentligt

hur vi än försöker

min sorgklump i halsen bara växer

känns som om jag aldrig kommer

vara mig själv igen

Orkar inget

vill inget

Bara sova

Jag trodde verkligen inte att folk fortfarande var så homofoba.

Att de verkligen tycker det är så äckligt med par av samma kön

som kysser eller rör kärleksfullt vid varandra. Nu när jag börjat

röra mig bland andra människor, människor jag inte riktigt valt

själv att umgås med som jag gjort med de vänner jag har, det

är då jag inser hur folk ser ner på varandra. Hur man hela tiden

jämför sig själv och andra, hur man ser ner på det som är svårt

att ibland förstå....

Kan dock inte påstå att kärlek kan vara så svårt att förstå, men

uppenbarligen är det så för en del människor. Och det kan jag

respektera. Kanske inte alltid acceptera, men respektera...

Nåja. Vad ska jag säga. Jag tycker om kärlek som får människor

att må bra, jag tycker om att umgås med udda människor. Och

det får ju stå för mig. Dock hoppas jag att detta med kärlek

mellan två män och två kvinnor förr och inte senare, ska både

accepteras och respekteras i vårt sänhälle. Finns så mycket annat

att reta sig på...

Eller vad säger du?

den andra filmen, såg jag idag.

Det var så

härligt

att krypa ner

i biosätet

med min

godispåse

och

med ens

känna mig

som 17 år

igen....

Ååååååååå

så romantiskt

det var

och bäst av allt

vampyrer

Mmmmm.....

och inser att den här gillar jag ju! Bara glömt bort liksom...

Den här är en sån - härlig låt i vilket fall som helst.

Fan vad livet suger just nu. Sorgklumpen jag inte känt

på så länge är tillbaka. Besviken över att litium inte

verkar funka på mig. Trodde verkligen att den skulle

göra det. Bromsat har den gjort, men annars ingen verkan...

Och så denna svidande ensamhet. Jag är själv, det här

är något jag måste kämpa mig igenom ensam. För vad

kan andra göra? Egentligen ingenting... Vad jag just nu

önskar är en varm famn, en röst som säger att jag inte

behöver göra något alls, bara sova sova sova. Att mina

barn klarar sig, min sambo klarar sig, Att livet snart blir

bättre. Det finns hopp, finns en ljus framtid.

Just nu tror jag ingenting. Det enda som existerar är

mina barn. Det är allt jag orkar engagera mig i. Det är

för dem jag måste kämpa vidare.

Men ärligt talat

hur länge måste livet vara

en kamp?

I morgon ska jag på min första (förhoppningsvis inte sista!) spökvandring på Löfsta slott.

Har länge velat gå, men pga att ingen har kunnat åka - brist på körkort och/eller bil - så

har det inte blivit av. Känner mig - fånigt nog - nervös. Men ser otroligt mycket fram mot

det!! Vare sig jag ser något eller inte kommer det vara häftigt att få vara med... Tur

Carina är med och kan hålla mig i handen! ;D

I övrigt mår jag skit. Mailade till min läkare igår men har inte fått något svar. Har inte

förväntat mig att de ska slänga sig på telefonen heller, men jag skulle gärna vilja köra

igång med ect:n nu, så kanske jag mår bättre till morsan kommer till jul. För gudarna

ska veta att jag behöver energin till dess...

Min kära mor ringde mig förresten idag. Drog igång med sina problem på jobbet, jag

lyssnade i 25 minuter. Då tänkte hon lägga på. Hon hade ju fått tömma sitt. Och inte

en enda fråga

om hur jag mår. Egentligen borde jag inte bli förvånad. Men hon vet att jag mår råtta

nu. En enda liten fråga, till sin dotter, är det för mycket begärt?

Vet ni. Jag är så evinnerligt trött på människor i min omgivning som suger min energi.

Jag är lika less på att jag hela tiden låter de göra det, och inte säger ifrån. Jag finns

så gärna för min omgivning. Jag trivs med att vara en lyssnare. Men när det tar på min

egen energi, då önskar jag att jag kunde säga stopp. För de som tar min energi -

bl a min kära mor - verkar aldrig komma till den insikten, att jag inte orkar hur mycket

som helst.

Nu ska jag gå och rå om mig själv. Njuta av min goda bok, och se fram mot spökbesöket

i morgon. Carina, nu får du ta hand om lillasyster när hon ska besöka andarna! :D

både igår och idag. Tyvärr har det gått så mycket av min energi i helgen,

att jag bara inte orkat svara. Ville prata med honom, börja tömma all skit

som rör sig innanför pannbenet på mig. Men det går inte....jag kan inte...

Känner mig så irriterad idag. Retar mig på barnen, på sambon - och det

finns egentligen inget alls att reta sig på!! Att Flisan grinar för att hon är

trött - precis som det ska vara. Mattias busar med sina kompisar, skrattar

och har kul - det är ju egentligen toppen. Sambon tuggar ovanligt högt sin

smörgås - nej, gör han inte alls det! Men jag fräser och spottar som värsta

kattan - och vill inget hellre än bädda ner mig i min säng. Göra inget, se

inget - bara vara. Sova, fundera, vara bara mig. Inte bry mig om andras

bekymmer, inte ens mina egna - bara få finnas till.

Jag är så trött på det här livet

Vill förändra saker, men väljer

att vänta. Vet inte varför.

Frustrerande

innan det är dags att krypa i säng. Flisan håller oss vaken om nätterna,

det gäller att gå och lägga sig tidigt tidigt.Tröttheten tär...

Idag fick jag lite egen tid med en av mina finaste vänner. Hon ställer

alltid upp, hon vet  vad jag går igenom. Och framförallt så lyssnar hon,

och det är så skönt. Inga råd eller dömanden, bara någon som är tyst

och lyssnar. Och GUD vad jag behöver det!

Är nere i depressionens svarta hål igen. Det är vidrigt, tungt, smärtsamt

att vara här. Förmiddagarna är genomlidliga. Mot eftermiddagen blir jag

ofta så trött att jag sover en stund. Det är efter middagen det börjar

komma...tankarna som äter upp all den lilla energi jag har.

Har varit i kontakt med min läkare. Jag kan inte leva så här, jag

börjar bli rädd när jag känner att livet snart inte är värt det här

kämpandet. Så nu har jag ökat en av mina mediciner på maxdos,

och funkar inte det kommer de sätta in ect....

Jag har svårt att förlika mig med det. Att jag ska få elbehandling,

det händer ju inte mig - det händer ju bara de där "wackosarna" som

inte är med i matchen alls liksom... Men jag inser, att så här kan

jag inte heller leva. Mitt liv rinner mig ur händerna, det måste ske

något nu.

Om inte annat för mina barn. För mina älskade finaste ungar!

Jag vill vara den mamma jag själv saknade, den som alltid finns

där när de behöver mig. Och för det behöver jag ork, kraft, glädje,

klara tankar!! Det kanske jag kan få av ect - jag vet inte.

Men jag måste våga prova