och inse fakta. Det här är något jag måste gå igenom själv.

Inte ensam, men själv. Den här sorgen, det som gör så ont,

kan bara jag känna - ingen annan.

Finns ingen besvikelse mot de som står mig nära. Bara ett

tomt accepterande - det här är

mitt

Kan inte direkt påstå att jag är bortskämd med det. Antingen är vi alla fyra, eller oftast jag och Flisan nu för tiden. Eller jag och sambon. Och det är inte FEL, missförstå mig inte nu. Men ibland längtar jag bara efter att få vara själv - solokvist! Att inte behöva skynda mig att se en film innan hon vaknar, att ta det där långa samtalet till vännen utan att det ska behöva vara kväll och jag bara vill sova sova sova... Kanske ta en sväng på affären utan att behöva trängas bland alla klädställningar med barnvagnen, eller leta efter de där hissarna som oftast är så trånga att jag väljer bort de ändå....Bara få vara ensam, med mig själv.

Jag mår dåligt igen. Det är bara att inse. Jag har försökt mota bort tankarna, det var ju så bra allt! Men nu är det skit. Och jag känner mig som skit. Och världen är skit. Vill inte börja gå med det där svarta äckliga monstret på min rygg, som klängt sig fast med sina svarta långa klor i min rygg, som väser i mitt öra hur vidrigt allt är, hur rädd jag ska vara, hur tungt allt är. Monstret, som gör att min kropp väger bly och vartenda steg gör ont ända in i märgen att ta. Känna klorna som gräver sig in i min ryggrad, hur det lägger sig i mitt bröst på kvällen för att gona sig. Göra det tungt att andas, omöjligt att andas....

Jo, jag vet att alla har våra ok att bära. Jo, jag vet att det inte är guld och gröna skogar varje dag. Jo, jag vet att det hjälper till att tänka glada tankar. Och jo, jag vet att när jag mår så här så finns det INGET som är värre än att säga sådana saker till mig. Det hjälper mig inte, det får mig bara att må sämre. Jag vill veta att du finns vid min sida, att du hjälper mig, att du ger mig trygghet.

Fan, jag vill ju bara....vara

vet ni vad - vinterkräksjuka är ingen hit - verkligen  inte!

Och inte när alla får det samtidigt. Det här är ju plågsamt.

Vill bara bli friska nu - inget annat.

hon är så sjuk så sjuk. Förra veckan hade hon krupp.

Den här veckan är det en envis magsjuka som inte

vill ge sig. Vill hon ska bli bättre, lillhjärtat vårt!!

Det är hemskt när barnen är sjuka....

som hänger över mig

Jag drar mig framåt

ligger snart på backen

och drar mig fram med

mina händer....

Men jag måste

framåt

men just nu är det så mycket som händer irl, så bloggen har fått läggas åt sidan ett tag. Den största förändringen är att nu har Bosse börjat jobba. Hurra på många sätt, framförallt för den ekonomiska delen. Tufft på andra sätt, för nu är jag ensam med Flisan - och det är inte det lättaste. Gick från deltidsarbete till heltid på en dag! Jag känner ofta att jag egentligen inte orkar, men vill försöka ändå - vill så gärna att det här ska gå vägen. Vill ju mest av allt vara hemma med dottern så länge som möjligt, men sjukdomen och ensamheten går inte riktigt ihop. Nu har vi i alla fall bestämt att vi ska försöka ordna en barnvakt en gång i veckan. Har vänner som jag vet vill hjälpa till, men samtidigt har de nog med sitt. Inte bara vardagslivet, utan även de har drabbats av sjukdom på olika sätt.

Flisan har börjat gå! Hur häftigt som helst. Även om jag vet att nu börjar jakten på den vilda bebin, så är det så härligt att se hur hon tultar runt och försöker fånga balansen hela tiden. Lilla älskade barn, du anar inte hur mycket jag värderar tiden med dig!!

Har kommit på en affärsidé. En idé som jag faktiskt tror skulle kunna funka. Dock är den lite för stor för att bara jag och Bosse skulle kunna fixa det. Har vänner här med kunskaper som skulle vara perfekt för denna idé, men då kommer nästa sak - som alltid kommer vara den största - hur ska det finansieras??? Det får ligga och gro ett tag, så får vi se vad som händer... Hoppas bara ingen kommer före mig!

LIte uppdatering från det som är min vardag just nu. Sjukdomen finns där, den är ständigt och flåsar mig i nacken. Men just nu väljer jag att inte titta bakåt, utan ta mig framåt med det svarta fastbitet på min rygg. För så är mitt liv, och så kommer det alltid att vara. Det är vad jag måste acceptera.

mest är det för att jag prioriterar tiden till annat.

Umgås med familjen, se tv, vara på Öppna förskolan

med Flisan, umgås och fika med vännerna....

Jag mår okej. Ibland kommer det en dipp, som den

jag har just nu. Mina låga perioder kommer ALDRIG

att vara som en "dålig dag" för andra. För när mina

dippar kommer, börjar jag fundera på livet, vad som

är meningen, hur jag ska orka en dag till osv osv...

Jag älskar mina barn

jag älskar min sambo

livet är helt okej emellanåt

Men det kommer aldrig bli som förr...

och det är med blandade känslor jag

accepterat det.

och får samtidigt lite egentid - hurra!

Men tro mig, jag kommer vara lika

lycklig på söndag när jag ska hem igen...

Trött, men trivs med livet