Jo, nu har det varit tyst länge. Jag har otaliga gånger suttit och tänkt, nu ska jag blogga - men så kommer något i vägen, eller rättare sagt - jag väljer att göra något annat :)

Det har varit en intensiv sommar. Jag har gift mig - yey! Så nu är jag fru Enedahl, och är så lycklig i mitt äktenskap. Bröllopet var fint, människorna som kom bidrog med så mycket skratt, kärlek och omtanke. Blir varm i hjärtat när jag minns dagen.

I övrigt har jag denna sommar påverkats mycket av alkoholmissbruk. Själv har jag bara druckit en enda gång på 3,5 år, men många i min omgivning dricker eller mår dåligt pga att någon familjemedlem/anhörig/vän missbrukar. Det har varit många tårar, mycket sorg, och jag är ännu i sitsen att jag känner frustration och ilska. Men jag har bestämt mig för att söka hjälp och stöd hos andra som varit och är i liknande sits som mig. Jag längtar så att få prata om det, spy ur mig den ilska jag känner inför detta, och hur obeskrivligt besviken jag är över det som har hänt mig denna sommar.  Skulle vilja skriva om det här, men eftersom jag inte vill sänka mig till så låg nivå, väljer jag att inte vara tydligare än så här.

Idag känner jag tacksamhet att jag har min man och mina barn. Det känner jag varje dag, men just idag känner jag att utan de skulle jag inte orka. De får mig att skratta och känna glädje, irriation, förvåning, you name it. De får mig helt enkelt att känna mig levande!

Har så förbenat mycket ångest nu för tiden. Har lyckats klara mig utan mediciner nästan varje gång, men nu har jag fått börja ta. Det är otäckt hur jag mår av dessa tabletter! Ville så gärna gå med familjen på IKEA, så jag tog en tablett och satte mig senare på cykeln. Var en dum grej. Tur vi gick med cyklarna hem sen... Var så yr, kände mig rent ut sagt full! Jag är inte rädd för ångesten direkt, försöker tänka bort den som jag gjort förut. Men jag vet inte vad det är som händer....

Vet att detta med bröllopet rört upp många känslor. Vill inte gå in på detaljer, för jag är rädd att någon ska ta åt sig - som inte alls ska göra det - och så blir det bara fel. Men det är så mycket skit som kommer upp, och jag är in åt helvete TRÖTT på det!!!! Många tycker jag är för känslig, och det kan jag hålla med om. Men att jag skulle vara svag, nej där känns det verkligen som jag blivit felstämplad! Det är, inte att förglömma, en jävulsk sjukdom jag har. Den bryter i vissa fall ner, innifrån, och gör en både ledsen, irriterad, arg och en massa annan skit. Sedan i andra lägen gör den så att jag känner mig problemfri, jag kan göra allt - och lite till! Jag hatar att vara bipolär, jag hatar hatar hatar det!!!!!!!!!!

I alla fall idag

Fuck fuck fuck fuck fuck!!!!!!!

Fan vad skönt att skriva, slippa välja ord, välja tankegång.

Jag mår piss, det värker i min själv, det är nåt mörkt där inne

som sliter sönder allt i sin väg och jag vill bara SKRIKA rätt ut!!!!

Finns så mycket gott i mitt liv, min sambo som snart är min man,

mina älskade fina underbara ungar, min arbetsträning och alla

nya människor jag lärt och lär känna där.

Varför vill jag ändå bara dra???!!! Gömma mig någonstans och

bara lyssna på tystnaden, se inget, andas, glömma....

Vad vill jag glömma? Vad är det som är så jävla smärtsamt att

det inte vill komma upp till ytan? Vad finns där bakom som måste

fram? Finns det ens nåt...

Varför har jag så svårt att acceptera, få in i min skalle, att detta

kommer vara ett återkomma faktum, att jag kommer må skit i

omgångar. Varför kommer det jämt oväntat, slår undan benen

på mig bakifrån och trycker en tung järnfot i nacken medan jag

försöker ta mig upp.

FUCK!!!!!!!!!!!   

Många gånger när jag varit låg/deprimerad/ledsen, har jag fått frågan "kan jag göra något för dig", eller när jag lugnat mig "säg till om jag kan hjälpa dig med nåt!". Har alltid sagt nej, det finns inget att göra - det räcker med att du lyssnar. 

Nu är det dock så här, att jag har faktiskt något jag skulle vilja ha hjälp med. Det är skitläskigt att skriva det här, men min längtan är så stark - så jag väljer att göra det ändå. 

I april fyller jag år, inte jämt - bara 37 unga år - men dock, jag fyller år. Denna födelsedag skulle jag vilja spendera med min bästaste lillebror. Han behöver mig, och jag behöver honom. Jag brukar skoja med honom och säga "det är du och jag Daniel", men samtidigt finns det allvar i det jag säger. 

Han fattas mig. 

Så, vad är det då jag önskar av just DIG? Jo, helt enkelt ett ekonomiskt bidrag till min resa. Eller present, vilket som. För det är helt enkelt så, att jag har inte alla pengar till att åka upp. Men mitt hjärta längtar så! 

Som sagt, hur läskigt som helst - men nu har jag gjort det. Kärlek till de som behöver!!

ibland förvandlas jag till PervoJenny....lol.....

Känsliga tittare varnas! Inga sura kommentarer tack,

det gör bara att jag tappar glädjen jag känner i ögonblicket....

Livet? Äh, what to say - it never getś better, or it only get's better?!?

Kärlek fyller i alla fall mitt liv, och jag försöker leta upp de

glädjeämnen jag kan finna. 

Kisses to everyone - who whants to have one!   

Jag är så in åt helvetes jävla less på denna själsliga smärta som

gnager i mig dagarna i ända, hur FAN ska jag kunna tänka framåt

och på sånt som gör mig glad när den inte släpper sitt grepp!!!!!

FAN ta dig!!!! Försvinn ur mitt liv!!!!!!!

och sen går det ner. Livet är en enda berg- och dalbana nu och det är

inte så enkelt. Japp, fullt medveten att det är så livet ser ut för varenda

människa i hela världen. Dock har jag lite högre toppar och djupare dalar,

samt att jag inte orkar med de djupa ibland. Livet skrämmer mig som fan

och ibland skulle det vara skönt att slippa vara med, sluta med åkturen.

Men, jag hinner knappt tänka den tanken - så dyker mina barn upp på

näthinnan. Och min älskade finaste Bosse. Då är det bara att trycka undan

de svartaste tankarna och behålla mina tre älsklingar kvar i tanken och

fortsätta vidare på banan.

Jag ville bara säga att jag längtar efter ett lättare och lyckligare liv,

thats it...

och dags att borsta gaddarna och lägga mig i min härliga säng.

I morgon tidigt uppstigande för att få sonen till skolan och dottern

till sin dagmamma. Vad ska jag göra när jag kommer hem då?

Har ingen aning. Försöker planera så jag inte sitter här och bara

grubblar, blir ingen bra dag då.

Syster har åkt hem och det var såååå mysigt att ha henne och

hennes "bihang"  här. De var så sköna, ingen stress bara njuta

av dagen som den var! My kinda people :D Men fy vad smärtsamt

det var när hon åkte. Jag saknar att få vara storasyster, ta hand

om, vara den som finns där - och samtidigt kunna få något tillbaka.

Omtanke, tid... Saknar alla mina syskon, så det värker i hjärtat.

Ska till en sjukgymnast på torsdag. Har pratat om att få fysisk

aktivitet på recept. Vem vet, det kanske funkar på mig? Har ju

en brudklänning i storlek 42 som väntar på mig. Och tiden tickar...

Vill så gärna gå ner i vikt, men behöver stöttning! Alla mina 4

syskon tränar tillsammans, jag vill också vara med!!

Natti vännerna, nu ska jag nanna kudden - over and out