och trött, sovit lite och oroligt. Vaknade vid 5, och hade svårt att somna om. Inget ovanligt längre, men det är ändå jobbigt när det händer. Tankar som far runt runt i huvudet, och jag kan inte sortera dem.

En stor ogreppbar sorg som vrider sig i mitt inre. Besvikelsen är stor, och jag vet inte hur jag ska tacklas med den. Val som står framför mig, som jag känner att jag inte kan ta tag i nu. Vill mest fokusera på bebis, samla krafter inför förlossningen. Känner mig så enormt sviken, och ändå osäker på om jag har rätt att döma. Inget som ligger för mig, jag är bara inte den här människan som pekar med hela handen och kapar band utan att tänka. Men hur mycket ska jag kunna acceptera, kunna leva med?

Alkoholism är en sjukdom. Den är behandlingsbar, även om man får leva med den hela livet. Men om den inte accepteras - hur ska den då kunna förändras till något att leva med?  Jag begär att folk ska acceptera den JAG är, ska jag då inte kunna acceptera andra för den DE är? Jag är förvirrad,ömsom slår jag på mig själv - ömsom kan jag inte förlåta det svek som kommer om och om igen.

Jag undrar bara - när kommer du välja mig, sätta mig och oss i första rummet? Kommer du någonsin att göra det? Jag börjar tvivla...