Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har

ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till 

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv 

Men bara för att jag är gravid, så vill jag inte bli kallad

tjockis

stor som ett hus

flodhästen

eller

kylskåpet

Det är nog tungt som det är - och att höra varje gång man

ses "men guuuud vad stor du blivit, är du säker på att det inte

är två därinne?!" 

Ehm, jag gör ultraljud var 4:e vecka - så nån gång borde de väl

ha upptäckt att det är mer än en liten därinne. Det är tung nu,

och jag gråter varje dag för att jag har ont eller för mina (jävla)

hormoner som spökar. Jag vill INTE vara gravid längre, nu vill

jag bli nyförlöst/mamma!!! 

Så lägg av, jag uppskattar inte orden ett dugg - de sårar.

jag följer både körslaget och let's dance - älskar att se utvecklingen hos människor när det gäller musik och dans! Njuter verkligen av deras lycka när något går bra. Skithäftigt... om jag vågar någon gång kanske jag söker till körslaget - vem vet? :D

I don't want to be
Anything other than what I've been trying to be lately
All I have to do
Is think of me and I have peace of mind
I'm tired of looking 'round rooms
Wondering what I've got to do
Or who I'm supposed to be
I don't want to be anything other than me

när de flesta kontakterna med andra människor får

mitt hjärta att slå lättare.... 

Jag är trött på det här, nu vill jag ut och träffa andra.

Jävla grannar, bråkar dygnet runt - skriker å gaper på detta

viset - voffo då då?? 

Och just nu känns det som om det här aldrig ska ta slut.

Sammandragningar, foglossningar, trötthet, ilska, sorg -

jag är så slut...

Det är helt sanslöst!!! Jag blir så förbannad att jag bara ser rött.

Och VAD ska man göra??  Inte nog med att ha en sjukdom att brottas

med och inte veta hur vardagen ska fungera - du ska tvingas ut till

ett arbete du faktiskt inte klarar. Får du "sparken" blir det mest 

troligt så att du hamnar på socialbidrag. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4122646.ab

Jösses, vilka minnen....

HAHAHAHA!!!!