är aldrig fel...

Min barnmorska tyckte att mitt blodtryck var riktigt illa. Hon rekomenderade mig att äta mycket kaviar - det var viktigt...kände mig frågande, men tänkte att nu kan jag smälla i mig så mycket rom som jag bara vill - yey!

Magnus Carlsson - den lilla läckerbiten - blev kär i mig! Jag "lyckades" få honom att bli bisexuell, han såg väldigt förvånad ut. Men förklarade att det behövdes bara någon som mig, så skulle vilken bög som helst bli bi... Åh, så vi älskade...

Sov över hos en av mina vänner. De hade en liten bebis som jag gick och bar runt på i en bilbarnstol (??) på ryggen. Kunde tänka mitt i all röra - vi var nämligen på en skola som var full med tigrar och apor - att det nog inte var bra för min rygg. Sen såg jag ju aldrig om ungen var vaken eller inte... Plötsligt låg jag och sov brevid min kompis make. Han sov med armen om mig, och plötsligt blev jag jätte...sugen... och vi hade sex!! Medan hans fru stod i köket och gjorde frukost!! *burr* Fy, så läskigt!!

Nej, så klart inget av detta har hänt - men tro mig, mina drömmar ger mig ingen ro nattetid...*gäsp*

Jag och mitt x är oerhört olika vad gäller... det mesta. Att ha delad vårdnad är svårt som satan, när vi ständigt tycker olika. Är medveten om att detta kan bidra till förvirring hos vår son, och det gör saker och ting ännu mer frustrerande. I mitt och mitt x´s relation, var det ständigt hans vilja som kom först. Han styrde över det mesta, och det var först när jag började säga ifrån som jag insåg att jag inte alls ville dela livet med  honom. Vi ville så olika saker så jag ids inte ens börja beskriva.

Men hur gör jag nu då? Sonen börjar ha vilja att göra saker och ting. Saker som jag inte tycker är särskilt allvarligt eller behöver funderas på i mesta laget - men som mitt x säger nej till. T ex, sonen har pratat i 1 års tid om att han vill ta hål i örat. Jag har funderat och dragit ut på det, för jag har känt mig osäker. Men nu känner jag att han ändå är 9, och det kanske funkar. Så jag sa ja, men påpekade också att vi måste höra med pappa. Okej, var det kanske dumt att säga ja innan vi pratat om det? Nja, vet inte riktigt vad jag ska säga om det. För någonstans känns det som, att nu är jag trött på att låta x-ets ord vara lag! Att jag ska behöva ändra på mina tankar och åsikter, för att HAN säger nej - till det mesta. För varför ska jag ljuga för min son och säga nej, när jag egentligen tycker nåt annat? När A (mitt x) pratar med mig, hör jag så ofta orden som kommer ur hans mun - tyvärr går det inte ihop med det jag hör han säga. A är rädd om sig och sitt eget, och samtidigt anser han att det som är bäst för hans son - det är det A tycker och tänker. *morr* Jag blir ledsen för att han bromsar sonens utveckling, och förbannad för att jag fortfarande har svårt att hitta lösningar som ska funka för mig och sonen - inte bara efter A´s pipa!!!

Hur fan gör jag, hur fan gör jag????? Sen kommer sonen ständigt hungrig från sin pappa. Har börjat fundera på varför. Det har då visat sig, att min son får frukost mellan 10-11 - sen äter de inget mer förrän vid 5-6 på kvällen!!!! Han är alltså utan mat hela dagen. Min son har också börjat väga sig hos sin far, för att grabben tycker han börjar bli TJOCK! Han har inga aktiviteter hos sin pappa, de gör inget tillsammans. Aldrig bio, utelekar, kompisar, fika, gå på stan och titta, inget inget inget.

Snackar jag skit? Ja, det kanske jag gör - och det här är ju bara min sida av saken. Men jag är så orolig för min son!!! Har erbjudit femtielva gånger till mitt x, att jag kan ha sonen mer. I och med att han ändå bara stressar med sonen under veckorna (hans egna ord), och att pojken är på fritids och skolan från 6 på morgonen till kvart över 5 VARJE DAG. Mitt x tar ut semesterdagar för att spendera med de tjejer (ja, plural) han träffar. Men han skulle ALDRIG ta ut en enda timme för att göra något med sonen!!!

Ja jävlar i mig - jag är FÖRBANNAD - det kan du skriva upp!!! Och här är det som min frustration kan uttryckas. Gillar du det inte, så läs inte i framtiden är du snäll. För det här är MIN fristad, det är här jag får uttrycka det som rör sig i mitt huvud. Och fan, vad skönt det är!

mest hela natten. Vaknade första gången vid midnatt, efter att ha somnat strax före 23. Sov cirka 4 timmar, sen har jag varit vaken. Är trött, men det går bara inte att somna om. Magen kurrar, åt en minibanan och drack vatten. Sockret måste ju hållas...*suck* 

Otroligt många tankar som snurrar i mitt huvud, och jag vet inte hur jag ska reda upp dem. Vill börja leva "mitt" liv, men det mesta står bara och väntar. Snart kommer en liten som kommer behöva det mesta av mig, och samtidigt har jag bara bestämt mig för, att när jag inte är gravid längre - det är då Jennys liv börjar igen. Konstig tanke, går inte riktigt ihop...

Har börjat komma i fas med känslan och tanken, att jag måste hitta glädjen i livet själv. Att det jag önskar i den relation jag valt att leva i, kommer jag inte få. Det är en smärtsam upptäckt, men jag väljer ändå att stanna här. Hur jag ska få ihop det med att uppfylla de önskningar jag har, utan att lämna - det är himla svårt... Den kommunikation jag längtar efter, den närhet i relationen jag önskar, det kommer inte hända. Så... här står jag då. Och behöver börja reda upp mitt liv, hitta de vägar jag vill gå. Jag tror faktiskt det kan gå, kanske inte på det sätt jag tror - men jag vill ändå försöka. 

Jag ber inte om några tips eller råd, men gärna stöttning under vägen. Finns ni där? Jag tror det...